Som en varm nyförlöst moderkaka

2012-02-27T02:57:00.001-08:00

Är det ok att bli avundsjuk på en typ 13årig pojke i mjukisbyxor mitt emot på bussen för att han har perfekta ögonbryn? Liksom stora burriga. Är det ok att stirra intensivt då? Är det det?

Bara undrar

Jag tycker för övrigt att det är sjukt mysigt att ha lediga söndagar tillsammans

2012-02-26T08:38:00.001-08:00

Man har så mycket kvalitétstid då.
Så mycket att prata om.
Med sig själv.
När Peter sover.

Ett

2012-02-25T13:12:00.000-08:00

1

och hon ville tränga in i honom
hela honom
liksom han gjort i henne

så hon tog på sig hans kläder
gick runt i hans lägenhet
åt av hans mat

hon drog näsan längs med tröjärmen
sög in lukten
slutade inte för än flimmerhåren domnat bort
trillat av

hon ville känna
vara varje del av hans kropp
såret som sved
sprickan som öppnade sig
skorpan att dra av

urinet ner i toastolen

hans historia och framtid
alla de han älskat
och alla han inte träffat ännu

och hon ville tränga in i honom
hela honom
liksom han gjort i henne

men hon visste inte hur

1.2

Det är haglet som slår mot fönsterglaset. Hon sitter på det mönstrade överkastet och tittar ut. Alla män hon känt eller inte känt rinner igenom henne på en och samma gång. Hon lägger inte längre någon vikt vid titlar eller skjortor bara det finns ett par varma björnhänder att slicka av saltet ifrån är hon nöjd.

De rusar genom henne. Männen och kvinnorna. Alla som hon lovat någonting.
Suga kuk eller städa toaletter. Allt är tjänster eller gentjänster.

Och sverige är ett land precis som alla andra. Vi suger kuk, slickar röv.
Och nöjer oss med det.

Frågan

2012-02-25T12:56:00.000-08:00

Jag har mycket som ligger och skräpar på datorn. Mycket skit som varken passar i huvud eller hårddisk. Men jag har andra saker med. Saker jag vill dela med mig av. Hur åtråvärt är detta?

Jag har många delar. Kanske sisådär 20 st.
Skriv hej eller ja! eller puss om jag ska lägga upp del 1 redan ikväll.
Eller skriv ingenting. Det är ni bra på.

Jag lägger upp del ett ändå.

Bader än bad. Worst taste.

2012-02-25T10:10:00.001-08:00

Det tog lång tid innan folk delade min smak vad gäller män.
När jag ser tillbaks är det förståeligt. Mycket.

Jag försöker så finna något, något litet att hålla fast vid - en vinkel, en bit hud, ett enda foto på google som skulle funka. Jag inser att det är meningslöst. Jag kan helt enkelt inte förstå vad jag såg i Ensiferums frontfigur Petri. Kan. Bara. Inte.

Fatta att detta alltså var min drömman.
Min högsta önskan var väl att han skulle ta mig hårt och skoningslöst på något djurskinn i en turnébuss någonstans i Tyskland. Jag var liksom beredd att föda hans barn. UT UR MIN VULVA

Jag måste haft en gravt underutvecklad hjärna tills för typ två år sen.

Helena ska förresten inte säga någonting, hon var råtänd på Mortiis. Sminkad:

Fast nu när jag ser båda två såhär håller jag fan med.

Hellre en mörkeralv med blod i hela ansiktet än någon halvdassig finne i skinnväst och pilotglasögon.

2012-02-23T15:13:00.001-08:00

Det är så oerhört roligt att tänka på att den här hårda tröjans näst senaste googling på telefonen var "hasselmus"

om minnen

2012-02-23T09:26:00.001-08:00

För något år sedan läste jag en artikel om människans minne. En studie som handlade om att vi många gånger tror oss komma ihåg saker som egentligen aldrig har hänt. Efterkonstruktioner. En man som blir visad ett fotografi föreställande en pojke i en luftballong, och sen blir (falskt) upplyst om att pojken i själva verket är han själv, kan till slut tro på det. Kanske ser han bilder i huvudet, fragment av en resa. Kanske tycks han komma ihåg hela färden.

Frågan är väl den om vi alls minns saker som de egentligen är. Eller var.
Kan vi se tillbaks på en älskad människa utan att romatinsera bilden av denne? Kan vi se tillbaks på en mobbare i lågstadiet utan att fläska på med ännu fler elakheter?

Konstruerade minnen - ett sätt att överleva verkligheten?

Jag minns mycket väl mina första par converse. Jag minns när Tove i mellanstadiet sa att jag var tvungen att äta en kotte för att få vara bästis med henne, Elina och Sara. Jag minns att jag åt kotten. Jag minns att jag ändå inte fick delta i deras bästisdagar.

Jag minns när jag la en smygis i klassrummet i trean och skyllde på Joel. Det var smidigt. Alla skyllde jämt på Joel. Joel hade råkat rulla över sin ena höna med ett järnrör i trädgården. Joel hade lite för korta joggingbyxor. Joel brukade släppa sig. Joel var ett tacksamt offer. Jag minns att folk i panik öppnade fönster, sprang ut i kapprummet, letade efter flyktvägar. Den var värre än alla Joels fisar tillsammans. Men det var inte Joels. Det var min. Förlåt Joel.

Jag minns att jag älskade fotboll men aldrig blev någon äkta fotbollstjej. För att vara fotbollstjej var man tvungen att vara snygg. Det räckte inte med att utöva sporten och tillhöra det rätta könet. Jag var inte osportig. Jag var bara lite för klumpig, lite för långsam, lite för lat. Jag minns att jag var suverän på att lägga straffar men värdelös på att stå i mål. Jag minns träningarna inför vårcupen som en enda stor talangjakt.

Jag minns när Semir i min klass sa "Frida kan stå i mål, hon täcker ju hela!". Jag minns att jag stod i mål det året. Jag minns att jag släppte in en avgörande boll. Jag minns mina klasskamraters besvikelse. Jag minns pappornas svordomar. Jag minns min lärares ansiktsuttryck.

Jag minns när jag och Sofie trodde det var maskerad istället för skoldisko. Jag minns att vi inte hade något att klä ut oss i, så vi struntade i det. Jag minns att Anton i vår klass ringde innan och också undrade om det var maskerad. Jag minns att vi sa ja. Jag minns att vi misstog oss, att vi hade tur som inte klätt ut oss. Jag minns att det visst bara var ett simpelt disko. Jag minns att Anton inte hade samma tur. Jag minns när Anton sa "ajaj kapten!" och stod i entrén utklädd som pirat. Jag minns att han sprang gråtandes hem. Förlåt Anton.

Jag minns när jag stal min första folköl från pappa. Jag minns att det stod två i kylskåpet. Jag minns att jag naivt tänkte att inget skulle märkas. Jag minns att pappa frågade mig om jag visste vart den tagit vägen. Jag minns att jag sa att jag inget visste. Jag minns att pappa hittade den i min garderob. Jag minns att jag var tvungen att genomlida en hel middag av skam innan jag kunde gå hemifrån. Jag minns att vi åt kinamat. Jag minns hur riset klumpade sig.

Jag minns hur blint förälskad jag var i min första pojkvän. Jag minns hur hans hår krullade sig i nacken när det var fuktigt ute. Jag minns hur hård hans madrass var men inte hur det kändes när han tog i mig. Jag minns alla dagar av väntan när jag inte visste om vi skulle ses. Jag minns att jag satt vid telefonen. Jag minns när det äntligen ringde. Pirret i magen då. Jag minns hans sömniga röst när han sa att han inte kunde ses. Jag minns att han alltid hade migrän. Jag minns att jag trodde jag skulle dö alla gånger vi gjorde slut. Jag minns att jag trodde mig veta hur det kändes att få älska någon. Jag minns att jag tänkte att jag aldrig skulle vara med någon igen. Jag vet ju nu att jag skulle dött om jag stannat.

Konstruerade minnen - ett sätt att överleva verkligheten?

Ja. Men inte i dessa fall. Jag minns. Och jag minns väl.

Kanske skulle det vara lättare att tänka att jag istället för att förneka mitt eget värde och äta kotten bara hade skitit i det. Att jag hade stått på mig. Kanske skulle jag tänka att jag gjorde det och fick bära bästisband jag med.

Kanske hade det varit bekvämt att fortfarande skylla på Joel. Kanske hade det känts fint att minnas pokalen i mina händer under vårcupen hellre än att komma ihåg hur konstgräset brände in i höften på mig när jag slängde mig, förgäves.

Kanske hade det varit roligare att minnas diskot utan en gråtande Anton. Kanske hade det känts bättre att glömma historien om folkölen. Att minnas den goda kinamaten istället för handsvetten. Kanske hade det varit vackrare att minnas Jimmys händer istället för hans hårda madrass.

Antagligen.

Men det hade inte varit mina minnen.

2012-02-22T04:43:00.001-08:00

Det ligger då verkligen något skamligt i att framställa sig själv som någon jävla utopi. Jag sitter och dricker kaffe på ett café, läser nöjt i min bok. Känner att livet faktiskt är ganska rättvist mot mig idag, trots att jag vält ett ljus på espresso house och spillt ner hela disken med stearin. Trots att jag råkade sätta arslet på antagligen den enda trasiga stolen medan jag frenetiskt torkade bort allt varmt kletigt som stelnat på mitt finger.

Livet är rättvist idag och till och med lite fint i kanten.

Ja det ligger något skamligt i att framställa sig själv som någon jävla utopi. Jag sitter här med boken framför mig och sneglar åt sidan, försöker att inte lyssna till andras röster. Jag förlorar mig lätt i andras samtal. Omgivningens berättelser. En gång hörde jag om en kvinna som fortfarande trodde att det fanns dinosaurier. Som inte förstod att t-rexen innanför scandinaviums väggar var på låtsas. Att det var en show för barn.

Det sitter en tjej jag känner igen lite längre bort. Jag hoppas hon inte ser mig, än mindre pratar med mig. Jag vet inte vad man svarar någon som har så mycket amerikansk brytning. Allt blir till film.

Jag känner igen tjejen för Madde drog med mig på något miljömöte mot min vilja i höstas. Helt plötsligt satt jag i ett rum med prydligt uppställda stolar och diskuterade sopsortering. Sa saker jag nästan trodde på själv. Blev tillsagd av den här tjejen lite diskret att om någon frågade vartifrån jag kom skulle jag svara "Greencross". Jag löd.

När någon sedan kom med responsen "jag vet inte så mycket om Greencross" svarade jag: inte jag heller.

Jag bryr mig inte om sopsortering.
Jag dricker mitt kaffe gjort av bönor plockade av någon med sår på fötterna.
Jag lyssnar på historier och skrattar åt andras idioti.

ändå tycks livet vara mig rättvist idag

Jag är ingen utopi

2012-02-22T02:53:00.001-08:00

Ibland har det sitt pris att läsa kanske världens tredje bästa bok, "ett eget liv" av Sun Axelsson. En inbunden feting på runt 600 sidor är inte smidig färdlektyr. Det ser ut som jag sitter på bussen och läser Bibeln. Har iaf tänkt att det är tur att det inte står Jesu namn på någon sida, att inget blir offrat.

Så kommer jag nu till den här sidan:

2012-02-21T12:39:00.001-08:00

"Att vara sig själv är att alltid vara de andra. Ens eget liv är alltid giltigt för andras och tvärtom. Vi har alldeles för mycket gemensamt för att slippa undan."

På mitt sjuårskalas hade mamma och pappa köpt färdiga tårtor. Det är skönt för småbarnsföräldrar när saker och ting kommer i paket. Hyfsat billiga paket. Problemet var bara att på kvittot blev summan aningen mer. Det skrek lyx. Mamma och pappa hade köpt fel. Köpt tårtor med punsch. Inget barn på hela kalaset, antagligen hela jorden, ville sätta tänderna i dem.

Jag minns att jag hade en gul jeansjacka med blommor på. Att det var april och att det började bli grönare på gräsmattan bakom vårt betongklädda höghus.

Det var mitt sjuårskalas och jag minns att Christian i min klass hade föräldrar från Chile och en mamma han älskade mer än allt annat. Christian kunde inte ens gå på kalas utan att sakna ihjäl sig efter henne. Han ringde hem och grät i telefon. Så kom hon tillslut och hämtade honom.
Hon bodde ju inte i Chile utan på andra sidan vägen.

Det var mitt sjuårskalas och mamma hängde upp sin gamla bh när vi lekte fiskdamm.

Det var mitt sjuårskalas och min från och till-vän Tove hade råkat svälja en stor mängd mjöl när vi lekte lekar. Min syster hällde i henne vatten, frågade desperat vad hon skulle ta sig till.
"Vad du än gör så ge henne inte något vatten bara" svarade mamma.

Tove hade ont i magen sen.

2012-02-20T12:11:00.001-08:00

I förmiddags tittade jag på något veterinärprogram från typ Australien. Brukar kunna hålla mig från gråt om det är fula djur. Saken är ju bara den att det aldrig händer. Till och med en plockad undernärd gås blir sötast i världen när den dyker upp i rutan. Men i förmiddags var sötheten MAXIMAL.

Lammet Leroy hade brutit ett litet ben. Blev bästa vän med djurskötaren. Följde med honom till stranden, allt. Leroy trodde att han var en liten människa. När djurskötaren lämnade tillbaks en frisk Leroy på sin egentliga gård så sprang Leroy desperat bakom bilen när han körde iväg. Och bää:ade.
Mitt hjärta brast. Jag måste ha en Leroy.

Jag frågade Peter fall han kunde klä ut sig till ett lamm. Fall jag fick kalla honom Leroy. Fall jag fick lämna honom i en lada. Det gick fint. Sen fråga jag fall han kunde ge ifrån sig ett bää. Då tveka han.

Förstår inte riktigt hur han drog den distinktionen.

2012

2012-02-19T08:39:00.000-08:00

skillnader
då och nu

fantasin

i femte klass gick jag hos kuratorn
kunde inte somna om kvällarna
trodde det bodde onda sjögurkor under min säng

jag hade en bok
bilder från havet
sjögurkor som tog över
en hel botten av sand

minst

skillnaden
på mig
och mig

jag vet inte hur det känns
att se någon dö
men jag vet hur det känns
att inte kunna rädda någon

och alla sprang med brunbrända ben

jag var aldrig som dem

där deras knän fick pojkdrömmar att ta vid
tog mina slut

och det är skillnaden
att vi inte skiljer oss så mycket
du och jag

det är bara
som vi vill tro

explosions pillaging the night
from the fireworks on the fourth of July

it's just my lady, our friends, and I
smoking cigars and yelling at cars as they drive by

jag har ingen platt mage
jag ligger i sängen en halv dag
tänker samma tanke
som igår

ibland gråter jag för en katts skull
eller en fågel
eller bara
för min egen

jag säger ofta
att jag inte kan någonting
som för att sänka folks förväntningar
saken är den
att jag är rädd
att jag idag kan för mycket

ibland hade det faktiskt varit skönt
att inte vara mer än en fitta

we scaled a ladder ascending to the roof
while five years ago I weeped and no one knew
holding my guitar, I strummed a tune
I sang "I love you but I have to cut you loose"

vi säger saker
vi inte menar
försöker nå fram
till någon slags sanning

sanningen verkar tydligt vara
det som aldrig sägs

och jag är trött
så trött

på att vara trött

as the neighbor lights off the small bombs we watch
from the rooftop... safely, so safely

skillnaden

mig utanför mig
in

i dig

och vi är bara så lika
vi tror att vi är

men

if I had never let go, then only god knows where I would be now
I made a bridge between us then I slowly burned it

jag älskar
att älska dig

och sanningen är
att inatt
och imorgon natt
räcker vi i varandras armar

sanningen är
att man ibland faktiskt bara
vill vara någons

någon

five years ago, in my backyard I sang love away
little did I know that real love had not quite yet found me

En lördagseftermiddag

2012-02-18T09:10:00.001-08:00

Peter är ännu lyckligt ovetande

2012-02-14T13:39:00.001-08:00

I åttan kysste jag en pojke för att hans mamma hade dött i cancer

I en trappuppgång bor en man som knappt kommer ihåg sitt eget namn. Då och då röker han i svalen när han går ner för att hämta post som aldrig kommer i sitt postfack. En gång hörde han inte sin egen brandvarnare men däremot dörrklockan när mamma undrade fall han levde.

för ett år sedan visste jag mindre än vad jag gör nu

I förrgår läste jag i tidningen om en man som blivit skjuten och en apa som fötts. Jag grät av det sistnämnda men inte för den skottskadade

för 14 minuter sen kramade jag Madeleine för sista gången på väldigt länge

vi är fyra personer på bussen

fem med chauffören

2012-02-14T06:32:00.001-08:00

Alla hjärtans dag - en dag i kärlekens tecken. Man vaknar till en frukostbricka på sängen och medan man tar sin morgondusch strör ens partner ut rosenblad över lakanen tills kvällen.. Man åker på äventyr och har spa-dag, får lära sig sensuell massage medan man smörjer in varandras kroppar med någon exotisk olja gjord på oxsperma och linfröolja...

Min dag i kärlekens tecken:

Vaknade knappt eftersom jag inte somnat riktigt från första början. Har haft myrkrypningar i benen hela natten. Liksom som stötar i vaderna. I takt till mitt gnäll har Peter legat och kliat sig.

Blir sedan tvungen att resa på mig för att Peter ska tvätta sängkläderna

Vi åker och fikar. Äter surdegsmacka.

Vi åker till medicinhistoriska museet och tittar på olika slags lavemangs och lobotomi-instrument. Jättesmart idé då vi båda blir svimfärdiga av människans anatomi. Vid ett tillfälle kände jag till och med av svagheten i benen.

Jag tänker att detta är kärlek ändå. Att äta surdegsbröd och titta på gamla njurstenar och inte för en sekund tänka på rosor eller frukost på sängen.

2012-02-13T15:27:00.001-08:00

Jag sa nyss något så pinsamt dumt. Det måste vara det dummaste jag sagt någonsin faktiskt. Det dummaste någon sagt. Någon gång. Någonstans.

Jag kom och tänka på hur det går till när man klipper av navelsträngen. Ungefär såhär löd samtalet:

Jag: en korkad fråga kanske men tänkte. När man klippt av navelsträngen, åker den liksom in i mamman igen? Bara "sccrrhh" upp till naveln in i magen

Peter: men den sitter väl inte fast i naveln på mamman?!! Den sitter väl fast i moderkakan?"

Jag: .. "Nej vad fan tänkte jag med.

......

Men vet du, först tänkte jag fråga något ännu värre. Jag VET ju att det inte är så, men för en sekund så flög frågan ändå genom mitt huvud...

... Jo typ om navelsträngen liksom satt fast utanpå kroppen på mamma och sen gick ner och in i mamman igen och i bebisen"

Herregud

Vad händer med mig

2012-02-13T12:37:00.001-08:00

Peter tänker bara spela skitgubbe om vi gör det på hans vis.

Jag blev nervös när han sa så.
Det är ändå en avgörande grej.
Om han kör med att få lägga ner kort under hela spelet funkar ju inte detta längre. Det förstår ju vem som helst.

Men åh

Min man är så bra. Han tycker inte heller att det är okej att gå ut på tvåor.

Jag kan andas ut. Kanske är vi nu tillsammans tills döden skiljer oss åt.

Eller Västtrafik

om svart eller vitt och det gråa någonstans där emellan

2012-02-13T07:11:00.000-08:00

Jag säger ofta saker jag inte riktigt menar fullt ut.

För att det är roligt, för att jag tycker om att dra saker till sin spets. För att det är kul att föreställa sig en svart eller vit värld ibland. En värld där det finns rätt och det finns fel. Det är skönt att kunna peka ut någon, att kunna överdriva egenskaper hos människor. Lite som en karikatyrmålning. Jag förstår att det många gånger går andra på nerverna.
Att folk nog tar mig för en idiot många gånger. Att många ytligt bekanta på facebook önskade att det fanns en ogillaknapp att trycka på till mina statusuppdateringar ibland.

Folk tror nog att jag inte har något slags filter. Men det har jag. Och jag vet att allt inte är svart eller vitt, rätt eller fel. Jag vet att det finns en gråzon där emellan, att man inte säger precis vad som helst. För det gör jag inte heller. Jag känner på situationer, i sociala sammanghang har jag kompetens. Jag vet att man inte säger till bruden att hennes klänning är bland det fulaste man sett. Jag kan anpassa mig.

Men vem fan vill läsa grå text? Hur roligt är det en måndagskväll?

Jag har sagt det innan: jag är trött på censur. Så i den här bloggen är mitt mål att inte sålla. Ingen har tvingat dig att läsa här om du inte vill. Ingen har suttit med en pistol mot din tinning och tryckt upp mina ord i ditt ansikte (förvisso hade det hade varit jävligt roligt)

På mellanstadiet hade jag en kompis som senare sa att när hon skaffade pojkvän skulle hon aldrig tvätta bort sminket om kvällarna. Jag var inte vän med henne när hon fick tag i sin första kille. Men något säger mig att han sprang åt ett annat håll ganska snabbt, för snart hade hon en ny.

Antagligen sprang han åt ett håll där han fick hålla en människa och inte en produkt. Han ville väl bara ha en kind som inte var svartmålad att pussa på om mornarna. En kind som tillhörde en människa som vågade visa sig. Som var rättvis mot sitt eget jag.

En kind som tillhörde någon som faktiskt tillhörde sig själv.

Förra året gjorde jag en abort
folk vet inte hur de ska förhålla sig till det ibland
det blir oftast svart eller vitt
inget grått där
det finns rätt eller fel
och det finns ett liv
näst intill alla påpekade det till mig
som om jag vore hjärndöd

du vet Frida
det är ett barn
du tar död
död på ett barn

alla dessa sömnlösa nätter
som om människor trodde jag var glad
överlycklig
som om det inte vore det värsta jag gjort
att blöda ut det
en klump i toastolen

alla gånger jag sett föräldrar
höggravida magar
alla dessa gånger
jag drömt
att jag hållt det
i min famn

men det är inte sånt man vill höra
man vill ha svart eller vitt

eller lättsmält

folk vill ha lättsmälta nyheter till frukostmackan
lättsmält på bussen till jobbet

själv tycker jag det finaste som finns är att gråta redan innan klockan åtta, för att någon har förmåga att skriva saker som tar tag.

Som flyttar mig från något

kanske närmre någon annan

eller bara

någonstans mitt emellan

JAG HAR JU GLÖMT

2012-02-13T04:39:00.001-08:00

Ni vet veganen jag lurade i nordstan en gång? HAN ÄR TILLBAKS

Hur jag vet det? Jo, jag gick lite för nära elden i fredags. Kände hans brännande blick, mötte den. Vågade knappt titta mig själv i spegeln efteråt, var liksom säker på att jag hade brännskador i hela ansiktet.

Förlåt

Jag funderar på att skriva honom ett brev

Det här är ingen modeblogg

2012-02-10T05:26:00.001-08:00

Modebloggar är fan det tradigaste som finns. I alla fall svenska. Aldrig något nytt eller roligt, bara samma gamla trista uttjatade plagg.

Fast än det är -45 står det någon 16åring i Umeå och posar framför ett radhus i knästrumpor, två decimeter träklackar och en kofta som går ner till låren. Och hatten! Glöm inte hatten!
Så håller hon i den lite ledigt med handen, FALL ATT DEN LIKSOM BA SKULLE VILJA BLÅSA AV!

Men det gör den ju såklart inte. Det vet vi ju alla vid det här laget. Att det inte blåser tillräckligt i Umeå.

För att ha en lyckad modeblogg måste du alltid lägga upp dagens outfit med en inköpslista under. Helst ska något av plaggen eller accessoarerna vara från ett lite dyrare märke för att sedan balansera upp det hela med ett halsband från typ h&m. Då visar du att du är tät och fashionista samtidigt som du kan tänka dig att beblanda dig med vanliga dödliga "för att man faktiskt kan fynda!"

Listan kan se ut ungefär såhär:

Ringar: acne (antagligen köpt på rea. Det enda man hade råd med. Men nu ser alla iaf att du vet vad som är hippt) + Jofama by kenza

Skor: Jeffrey Campbell

Kofta: vintage (SÅ HÄFTIGT!!!)

Knästrumpor: h&m

Väska: Nelly

Jacka: h&m

Solglasögon: bik bok

Och glöm inte: le lite anspråkslöst. Och använd inget starkt läppstift! Då tar ansiktet fokus från kläderna. Det vill du ju inte. Du måste ha så lite som möjligt annars på bilden som distraherar. INGENTING som kan få ögonen att vandra iväg. Inte en papperskorg, ingenting.

Så roliga är dina kläder.

Det här är ju ingen modeblogg. Men jag måste få visa min älskade skjorta. Antagligen det bästa köp jag någonsin gjort. Den är så jävla rolig! Sen råkar jag ju faktiskt veta att monstruösa mönster är jävligt inne i vår.

För övrigt kan kenza vara den tråkigaste personen i hela Sverige. Hon tycker eller tänker ju tamejfan ingenting. De gånger det hänt så undrar hon vad hon ska välja: vita eller blåa converse?

om en pappa

2012-02-09T12:31:00.000-08:00

Jag sitter vid skrivbordet två meter från soffan. Pappa sitter i soffan, säger lite högljutt "ahh men vadfaaan vilken jävla hawaiihockey!" och för några sekunder är jag tio år igen.

Tio år på dynan framför tvn, framför hockey-vm och gruppspel, kvarts och semifinal. Alltid final. Jag lyssnar och tittar intensivt, suger i mig allt. All kunskap om regler och spelare. Vilka länder har ett starkt lag. Vilka länder skulle lika gärna kunna stannat hemma. Det är sånt man lär sig. För pappa säger sånna saker med. Han undrar "VADFAAN domaren håller på med" "IDIOT!" och "varför i helvete de dribblar på linjen?!" Då och då är det tydligen någon "ryss som druckit för mycket vodka" som filmar. Jag fattar inte vad pappa menar när han säger så. Eller, efter några år gör jag det. Den kunskapen hamnar lite i skymundan till en början.

Jag är elva eller kanske tolv år. Jag gör en klippbok om hela VM. Alla startsjuor, alla spelare, all statistik. Egna kommentarer klämmer jag in mellan tidningsutklippen. Det är året Sverige ligger under mot Finland med 5-1, året då pappa BYTER KANAL, säger förbannat att "det är ingen idé". Jag är förvirrad, förstår att pappa nog MÅSTE byta kanal, att han antagligen kommer drabbas av någon gubbig hockeysjuka annars. Kanske hjärtinfarkt. Och den kunskapen innehar jag med att det, det är inget bra. Alls.

Det är alltså året Sverige ligger under mot Finland med 5-1 och sen tar tillbaks matchen och klår finnjäklarna med 6-5! Fan vad det skriks i lägenheten hemma. Pappa är lycklig! Och jag med. Jag blir lycklig när pappa är lycklig. Det är gemenskap och kärlek och värme. Jag vill aldrig att VM ska ta slut.

På söndag fyller pappa 58 år. Jag undrar vad han har för tankar kring det. Vad han känner.

Jag har perioder i mitt liv då jag tänker mycket på mina föräldrars uppväxt. På deras barndom, hur deras rum såg ut, hur tunna eller tjocka deras täcken var, vilka vänner som svek dem, hur vännerna såg ut, hur pappa kände sig när han femton år gammal flyttande ner från Norrland till Göteborg. Hur det kändes i hans kropp när han stod framför en helt ny klass i en främmande stad utan någon han kände.

Jag vill veta för jag vill ta del av den där gemenskapen vi hade i soffan som liten. För jag vill dela mina föräldras lycka. Även fast jag vet att jag inte kan. Samtidigt vill jag blunda, blunda för absolut allt också. För det finns inget som gör mig mer olycklig än deras olycka.

På söndag fyller pappa 58 år. Jag vill kunna ge honom en resa till VM, biljetter och hotellvistelse. Men det kan jag inte. Men jag kan ge tanken, ett brev. Bara han inte får någon gubbig hockeysjuka när han läser det. Hjärtinfarkt. För är det något jag lärt mig efter alla år i soffan är det att pappa är full utav känslor. Även om han ibland väljer att inte visa det.

Kanske är det flimret, att någon tar tag

2012-02-09T06:12:00.001-08:00

Alltid de stora tjocka molnen
hinnan över staden
alla dagar hon sitter i fönstret
försöker fånga det på bild
polaroid
rekonstruktion

och hon måste gömma sig bakom armen lite när han ligger intill och tittar in i hennes iris

hans skägg är ett hav av drömmar och hon vill krypa in
ta skydd mot allt där

som sockerdricka i armarna och flädersaft i benen
ibland behöver man inte veta varför utan bara

att

och att bubblet igenom och ut i fingertopparna är nog när världen spjärnar emot

VAD ÄR GREJEN

2012-02-09T03:16:00.000-08:00

Det här med tandläkare utan handskar (!!!)

Inte ett dyft kan man göra åt det heller, när man ligger där helt sårbar och blottad i den ergonomiska skinnstolen. Helt torr i käften är man med, undrar hur man ser ut. HUR MAN SER UT! Det är ju störtlöjligt att man ens tänker tanken. Som om det spelar någon roll hur du ser ut när en helt främmande (eller ofrämmande) kvinna i sina bästa 59 år pillar med sina fingrar i gommen på dig.

Ja, man ligger där och kan inte göra ett skit. Det enda man gör är att snegla lite på naglarna för att leta efter diverse smuts som sitter kvar under dem sen förra patienten. Man upptäcker inget. En lättnad uppstår, för en kort hundradels sekund. Kort därpå upptäcker man nämligen istället alla gropar, sträck, linjer och sönderspritade nagelband. Nagelband som är på väg, eller vänta - som ÄR... I DIN MUN!

Bygg alla bryggor du vill, rotfyll hela käften på mig - utan bedövning! Söv ner mig, söv upp mig, söv mig åt sidan, höger, vänster. Kör ner världens största spruta i halsen på mig.

BARA DU KOMMER IHÅG HANDSKARNA NÄSTA GÅNG

2012-02-07T08:41:00.001-08:00

Madde håller på att sätta ihop sin dödsångestlista. Hon gör djup research. Hittills har jag fått lyssna till Ledin, lite övertaggad allsångsbrud och nu takida.

Att läsa kommentarerna till "curly sue"-videon är som att ha tiotusen använda tamponger ner i halsen - MAN VILL SPY

Så låt oss alla nu spy tillsammans lite:

2012-02-06T03:16:00.000-08:00

vi vaknar
jag låter nästan lite irriterad hör jag
vi vaknar och jag vaknar
bredvid en kropp
en person
jag älskar
som älskar mig
säger han i alla fall
och jag tror det
för när han tar i mig
så tar han på riktigt

och det känns
som det ska kännas
när det känns
att man känner
någon

jag sitter på spårvagnen
en man sätter sig bredvid
ser på hans läppar att han säger något
vänder sig mot mig
jag blir lite irriterad
frågar va
han säger
"jag satte mig bredvid dig för du hade finast frisyr här"
"och en väldigt fin brosch med"
och så blir jag lite irriterad igen
vem är du att prata med mig
om min frisyr
ha
vem är du att störa mig
i mitt morgonlyssnande

sen skäms jag
för jag säger så ofta
att jag hatar människor
det är inte sant
det är människan jag hatar
man måste dra en gräns
skillnader
och han ville ju bara
säga något snällt

så jag skäms
önskar honom en trevlig dag sen

sätter mig på bussen
spiller kaffe på mitt knä
eller ja
latte
töntkaffe
kaffe för mesar
för bögar
kaffe för bögar spiller jag på det satans knät
och pratar sen i radio
om hur jag kissat i han jag älskar
i hans säng
och det är befriande
att blotta sig

jag skäms inte
över lite kiss
jag skäms för att
jag tänker på mannen
att jag kunde gett honom något tillbaks
vagnen har åkt för längesen
min buss med

det är befriande
att dricka bögkaffe och titta ut ur fönstret
på radion säger dem att jag är en härlig prick
en såndär som skrattar mycket tror jag de menar
och det gör jag
men inte nödvändigtsvis
för att allt är roligt
det är iofs där
komiken ligger

att jag glänser
att jag sitter på en buss på väg mot en vårdcentral
för att börja med en medicin igen
för att slippa något sår
eller åtminstone något som skaver

sen får jag ett sms
något av det finaste jag läst
från en vän
som säger att mina misstag kommer göra mig känd
en vacker dag
jag vet inte
så många misstag som begås
så jävla många är väl inte kändisar ändå
men jag gråter nästan
för att mina vänner
är inga piller
och ändå bättre
än alla piller tillsammans i världen

sen går jag hemåt
halkar nästan på isen

tänker på att livet inte alltid är så fel ändå
ibland till och med rätt
att saker handlar om val
att man utan en fri vilja
nog väljer ganska fritt ändå

att jag valde kiss istället för antidepp i radio

att jag valde bort fina ord från en okänd man

och jag hatar inte människor

ibland älskar jag er nästan lite för mycket

2012-02-05T15:04:00.001-08:00

Jag har gjort ett tappert försök att skrämma upp Peter ikväll. Har sagt att jag tänkt fria i direktsänd radio imorgon. Jag gav mig inte ens efter att han kommit med kommentaren:
"jag tänkte på det där med giftermål för inte alls så längesen"

.. "och kom fram till att nä. Jag vill inte"

Tack

Lusten har liksom inte avtagit. Nu vill jag fria mer än någonsin.

Annat svar jag fått är "jag är ju på jobbet och lyssnar inte på radio då"

Det är tydligen bara jag som tar vårat förhållande seriöst. Aja. Bättre det än ingen utav oss.

Ang förra inlägget

2012-02-04T08:10:00.001-08:00

- det finns något som heter "tredje gången gillt"

Just nu räds jag det där ordspråket.
Något fruktansvärt.

Varför det suger att vara jag

2012-02-04T07:51:00.001-08:00

Ni vet mitt värsta minne, när jag var 13 och sov över hos min första pojkvän för kanske tredje gången. Och kissade ner hans säng eftersom det var så SJUKT pinsamt att gå på toaletten.

Det minnet delade jag senast med mig av när jag var på middag hos Neche för en vecka sen. Det är så skönt när åren gått och man får lite distans till det hela, lite mer avslappnad inställning. Typ "ja men vad fasiken! Det där har väl hänt alla någon gång (man ljuger lite för sig själv), det är la bara att skratta åt! Bjuda lite på sig själv!"

Avslappnad, det var även min blåsa efter inatt. Efter att ha SPRÄNGTS över lakanen. Skratta bäst som skrattar sist. Snälla GUD, NÅGON, DÄR UTE. Vad jag än gjort för fel måste det vara något fruktansvärt. Men jag kan fan inte förtjäna det här.

I natt kissade jag ner mig i Peters säng. Mellan Madde och Peter. Märkte ingenting. Jag vaknade inte ens. Liksom låg och götta in det. Märkte inte någonting när jag vaknade heller. Minns till och med att jag sa till Peter innan han gick till jobbet "Guyuu vad jag har svettats!" jag fattade inte. KUNDE BARA INTE FATTA.

Det måste varit något förnekelsestadie.

"Madde, jag tror jag kissat ner mig"

Alla dessa motstridiga känslor som måste stormat omkring i henne just då. Allt äckel och bubblande skadeglädje.

"Nu har du kissat i två pojkvänners sängar" och så med ett leende på läpparna.

Andra saker jag fått höra idag:

- tycker du inte det luktar lite kiss här inne?

- tycker du inte soffan är lite för vit. Kanske ska testa en gulare nyans?

This is the face of kisstjejen. "snart i en säng nära dig"

2012-02-02T03:42:00.000-08:00

Under två veckors tid har det ringt 08nr säkert tre gånger. Två av dessa gånger har jag svarat, en av gångerna la jag på mitt under samtalet, och fick jättedåligt samvete efteråt. Jag är ingen otrevlig människa. Så gången därpå när någon ringde och försökte kränga på mig något mobilt bredband försökte jag kompensera upp det med att vara EXTREMT trevlig. Liksom "NÄMEN HEJ!"
Och hur trevlig kunde hon uppfatta mig om jag ändå inte gick med på ett PANG! erbjudande? Dessutom lät jag nog bara överdriven och ironisk.

Så i morse när det blinkade ett jäkla 08nr igen så svarade jag inte. Inte heller andra gången någon kvart senare.
Sen slog det mig, TÄNK OM DET ÄR MORGONPASSET SOM VILL MIG NÅGOT!!!

Jag följer det slaviskt, det finns så mycket tid till det när man inte gör något om dagarna. Sorgligt mycket tid. Man kan liksom gå upp kl 12 och i lugn och ro svepa hela morgonsändningen på sr's hemsida, vara klar runt 3snåret och fortfarande sitta utan byxor. I går efter att ha kommit på mig själv utan byxor runt just detta snår tänkte jag "varför inte önska en låt till kommande program"

Så för att inte behöva stå till svars om det var någon på andra änden jag inte ville prata med så slog jag in HEMLIGT nummer när jag ringde upp. "Sandra på P3 här" hör jag. SANDRAAA PÅ P3!!!

Jaha. Vad säger man nu. "Eh ja hej Frida heter jag ni ehm någon hade ringt mig". Som om de sökt mig sådär högst personligt. Att någon på kontoret bara "ahhmen vi måste ju snacka med hon där Frida, hon verkar vara en förbaskat trevlig prick! Leta upp hennes nr vettja så kan vi kallprata lite i radio!"

Riktigt så var det inte. MEN på måndag morgon runt halv 10 tiden får jag vara med och tjata lite grann och önska min låt. Jag tänker mig något storslaget. "jo jag sitter här och dricker färskpressad juice framför datorn där jag just nu svarar på lite jobbmail"

egentligen har jag satt "våra bäst år" på mute, sitter utan byxor och är ÖVERLYCKLIG över att det händer något sånthär spännande i mitt liv.

Sen ska jag lyssna på sändningen efteråt och försöka glömma absolut allt. Det finns ju fan inget värre än att höra sin egen röst. Inspelad.

2012-01-30T07:56:00.001-08:00

Maddes strumpissues når helt nya höjder!

Ett mms jag får med texten "följer med Evis till banken"

Grattis Evis, det är din lyckodag.

2012-01-28T18:45:00.001-08:00

Man känner sig snygg när man åker hemifrån. Sen gör man inte det längre. Enkel matematik.

Min fråga: VAD FAN HÄNDE DÄR EMELLAN?

2012-01-27T04:18:00.001-08:00

Jag gjorde något supertöntigt inatt. Alltså så töntigt att jag inte visste om jag skulle berätta det för Madde ens. Men det gjorde jag i alla fall.

Tankar som måste rört sig i hennes huvud just då:

Hur blev vi vänner? Kommer vi fortsätta vara vänner? Hur går vi vidare efter det här? Är det möjligt?

Så. Vad gjorde jag då.
Jo jag höll på att bli tokig utav Peters snarkande, han somnar liksom på en halv minut och man får försöka skaka fram något slags medvetande i typ en minut innan man får respons. Sen somnar han efter femton sekunder igen. Och då får man bara dåligt samvete om man börjar ruska igen.

Så jag försökte meditera i tanken på att jag låg på en savann någonstans bredvid ett sovande lejon. Föreställde mig till och med trädet vi låg inunder. Tänkte att Peters snark var lejonets robusta andetag.

Det värsta:

det funkade.

om en tid. I en stadsdel. Och om hjärtan.

2012-01-26T00:28:00.000-08:00

Om exakt 9 timmar och 50 minuter invigs Clarion hotel post i Göteborg. Ett hotell som ska lyfta det gamla fina posthuset och göra det till stadens nya landmärke. I Göteborgs-posten skriver Mark Isitt hur glad han är över att projektet fått fortgå utan vidare kompromisser, att "åtminstone någon av tjänstemännen värnat om arkitektonisk kvalitet". Och jag ler när jag läser det här. Inte för att min åsikt sträcker sig så långt ut över tidningsuppslaget, utan för att jag tänker på en enda människa när jag skummar igenom resten utav texten.

Vi kan kalla honom Anton. För han heter det. Och vid den här tidpunkten förra året var han min pojkvän. Anton och jag träffades genom gemensamma vänner när vi började spela i samma band. Han var en sån man alltid kunde prata med om man hade en dålig dag, men som pratade väldigt lite tillbaka innan man riktigt lärde känna honom. Anton var en sån som intog ett nervöst kroppspråk när vi var ute bland folk, men som aldrig slutade överraska mig med sitt tänkande. Han kunde blomma i asfalt, i alla fall när han bestämde sig för det. Vi var tillsammans av alldeles för många fel anledningar tror jag. Vi liksom älskade för mycket, älskade ihjäl. Jag ville rädda honom ur hans barndom och mig från min framtid. Och sakta krympte vår värld, komprimerades ner för att få plats i en enda lägenhet. Det är svårt att gå vinnande ur ett sånt lopp.

Anton var världens största lugn. Utåt sätt. Han var den som kunde hålla god min och knipa käft när jag exploderade av ilska. Det var få saker som fick honom att höja rösten. När jag tänker efter kan jag knappt minnas någon gång han gjorde det, alls. Förutom alla gånger vi gick förbi posthuset då. Då kliade det inombords, nästan så att hans puls gick upp. Det var nog ingen omöjlighet att det hände.
En förmiddag någon vecka efter att dem börjat bygga brast det för honom:

"VAD I HELVETE TÄNKER DEM MED NÄR DE FÖRSTÖR EN SÅN FIN BYGGNAD MED EN JÄVLA PINNE I MITTEN? SNACKA OM ATT POLITIKERNA I DEN HÄR STADEN HAR NOLL KÄNSLA FÖR ESTETIK ELLER KULTUR! VADFAAAN!"

och ungefär så lät det, kanske i lite annorlunda ordföljd, varje gång vi gick förbi. Och det gjorde vi ofta. Anton bodde på odinsgatan. Då. Nu bor han i Nya Zeeland.

Det låg något symboliskt värde i det här projektet för mig, medan vårt förhållande raserades allt mer tycktes Clarion resa på sig och sakta men säkert växa sig större och större. Till sist mig övermäktig. I somras gjorde det ont att gå förbi. Ont att påminnas om alla förmiddagar, eftermiddagar, kvällar och nätter vi spenderat i den här delen av stan. Hur ont det gjorde morgonen jag gick ensam ur hans lägenhet, ner på gatan och förbi det där jäklans huset.

Och det slog mig igår när jag från spårvagnen såg byggnaden framför mig, att symboliken nog är lika central idag som den var då. Idag står allt klart, hotellet bara väntar på att få sluka alla människor i sin enorma mun. En insida antagligen lika välputsad som fasaden och med en entré av guld. Det är avslutat, det här jätteprojeket som involverat tusentals människor, som fått människor att skratta och gråta på kuppen. Det kändes oövervinnligt säkert mer än en gång. Ungefär som mitt hjärta gjorde den där morgonen när vi inte längre var vi längre.

Men nu är det klart. Precis som vi är. Och när jag tittar tillbaks och minns allt jobbigt och bra är det inte med en klump i magen, utan med ett leende. Att fan, vi har ju klarat det här ändå, på varsin sida jorden.

Ni får skratta

2012-01-25T17:02:00.001-08:00

- Men det gör inte jag.
Jag gråter.

Det där som så ofta händer mig i boksammanghang, att jag antingen läser samma bok fem gånger om eller påbörjar fem böcker och kommer halvvägs. Det gäller film med. Inte så ofta det andra alternativet, jag ser i 9 fall utav 10 klart allt jag väl börjat se.
Men jag kan se om filmer ett sjukligt antal gånger.

Första gången jag såg the science of sleep såg jag den tre gånger samma vecka. Samma sak med 500 days of summer, before sunrise och before sunset. Jag har redan sett blue valentine säkert 13 gånger sen den släpptes. Jag tröttnar aldrig. ALDRIG.

Jag hade planerat att se något lättsmält denna kväll. Någon någorlunda feel good-film. Så jag laddade ner "en dag". Jag har inte läst boken än. Det är alltid en regel jag brukar ha annars. Men sen lider jag också av den äckliga åkomma att jag liksom inte tar mig an saker och ting när de är som mest hypade.

Men ikväll. Ikväll tänkte jag i alla fall bryta ett mönster. Och jag tänkte ju bara se något lättsmält.

Det blev inte riktig så.

Mina ögon. De värker. Jag har nu lipat mig igenom tamejfan mer än halva filmen. Detta är inte okej.

Vad som är än mindre okej är att jag nu ser om den. Jag tycker tydligen att jag inte lidit nog.

om rätten till sina egna armhålor

2012-01-25T10:23:00.000-08:00

Jag har gjort så mycket i mina dagar för att imponera på absolut alla andra än mig själv. Bara tanken på den sammanlagda summan får det att någonstans inuti mig rasa samman. ALLT jag gjort. För att jag fått för mig att någon annans åsikt vägt tyngre än min egen.

Mitt första tydliga minne var på gympan i femman. I omklädningsrummet efteråt. Just i den stund jag är på väg att kränga av mig min lite för tajta t-shirt utbrister någon "Å FY! HAR DU INTE RAKAT DIG UNDER ARMARNA?!!?" huh? Menar du dessa typ sju hårstråna på sisådär 2 cm vardera som råkar sitta fast i min hud här lite oskyldigt?
Inte fan hade jag en tanke på att dra något vasst där för att sedan behöva vara med om den där stickande stubben och göra om samma procedur veckan därpå. Jag hade ju sett hur jobbigt det var för mina systrar och morsan. Aldrig i livet.

"Alltså alla tjejer tar bort håret där" sa någon annan, pekade lite med sitt nariga finger mot mina 11åriga armhålor. Alla tjejer i omklädningsrummet nickade instämmande. Den skammen jag kände. Jag kan känna känslan än idag. Kombinerad med föraktet och hatet mot samhället och alla människor (inkl mig själv idag) som fortsätter göra det som "alla tjejer gör" för att det är sånt "som tjejer bör".

Det var min stora skräck, i tre års tid efter den här händelsen, att det skulle komma ut. Att jag var tjejen som "hade haft hår under armarna". Alltså, rätta mig om jag har fel men inte fan var det väl sockervadd ni andra hade där jag hade hår?

Jag var 11 år. Jag vill inte ens tänka mig hur samtalen i omklädningsrummen på nordmannaskolan lyder nu.

Jag var även den sista i klassen som köpte bh. Antagligen den sista på hela skolan. Inte av den anledning att jag gick i trasiga kläder och för små skor. Jag hade helt enkelt ingen lust att ställa mig exponerad inne på lindex och be om en ful jävla snobben-bh i minsta möjliga storlek. Jag fattade inte vitsen men tvingade till sist mig själv att fatta den. Det går ju inte att börja högstadiet sen och inte ha köpt sin första bh ännu. Herregud. Det fattar väl vem som helst.

Så det fick jag ju göra till slut ändå. Fast än jag var plattare än ett nymanglat lakan.

Och sen, allt som kom som ett brev på posten efter det där uppläxandet och efter den där bhn. Ätstörningar, kliande underliv, frätande hårfärger, iskalla fötter. För vem då egentligen? Ja, jag skyller på er. Och på mig själv. Men mest på er, världen där utanför som tvunget skulle försöka knuffa ner mig för stupet. Det spelade ingen roll att min familj älskade mig som jag var, det var det jag fick lära mig. För att vi ska älska dig krävs andra medel. Nu duger du inte längre som du är. Inte ens som 13åring.

Alla dessa gånger jag bytt underkläder fyra gånger per dag, borstat tänderna tills tandköttet blött ner halva bluskragen, struntat i att äta och istället gått ut i minusgrader för att promenera bort tomheten. Alla undanflykter, alla dessa människor jag träffat med stora hål i sina hjärtan som trott att de ska bli hela genom att tala om för mig vem jag ska vara. Vilka frisyrer som klär mig bäst. Hur jag ska prata. Vad för musik jag borde lyssna på, vilken modell som är sexigast i trosväg. Hur ofta och mycket jag borde raka mig.

Ja, jag har gjort så mycket i mina dagar för att imponera på absolut alla andra än mig själv. Så i somras nådde jag en gräns. Aldrig mer ska jag tillåta att mitt egna jag dras med ner tillsammans med andras. Det är otroligt hur mycket man har att ta igen, så många förlorade år. År förlorade till den stora massan. Den stora massan skit.

Jag vill ju tro att jag idag rakar mina armhålor för min egen skull, det är nog inte hela sanningen. Och det är bara en liten del i något större. Men skillnaden är att jag idag har människor i mitt liv som inte talar FÖR eller OM mig. Utan med mig. Människor som har lika lite sockervadd i sitt förflutna som jag.

2012-01-25T05:14:00.000-08:00

När jag uttryckte mitt missnöje över att syo:n har så hiskeligt tidiga telefontider om dagarna svarade Peter att det nog är för att redan där sålla ut de lata. De lata är inte ens värda att sitta face 2 face mot liksom. De lata får skylla sig själva. Efter att haft tid förrförra veckan skulle jag häromdan ringa igen. Jag ställde klockan. För att sedan stänga av den. Och somna om.

Och imorse, imorse vaknade jag till ett telefonsamtal från folktandvården. Halvt sovandes och med mansröst svarar jag:

- MhhmMmMMjaa häjj...

- ja hejsan det var *namn* från folktandvården i Kungälv här. Du hade tid kl 9 hos tandhygienisten i dag.

- Nääe.. ibland vill man ju bara skjuta sig själv

- hehehehehe, ja kanske det.

VADÅ KANSKE.

Den late. Den late som inte förtjänar att ens sitta face 2 face emot.
Den late kan gott gå med sneda tänder i sjutton år till.

2012-01-23T14:26:00.001-08:00

Efter att ha levt hela dagen i någon slags isoleringscell försöker jag få lite kontakt. Typ "se mig hej hej här är jag, sittandes på din mage, jag är inte en telefon men jag kan vara rolig ändå, jag lovar"

Det går inte alls hem.

Peter tittar på baskrar. Det vet vi ju alla är viktigare. Han är i något parallellt universum. Ett universum där jag nog inte syns.

om att i vissa fall faktiskt hellre äta gröt ensam än oxfilé tillsammans

2012-01-23T06:21:00.000-08:00

En tvåsamhet att sträva efter, en tvåsamhet där ensamheten inte tar för stor plats, inte knör för mycket, inte knuffar den andre ut över kanten. Det är den vi strävar efter, gör allt. Vi betalar alla pris, kanske högst av allt är priset för något vi inte ens vill ha när vi sen står mitt uppi det.

Som om det vore bättre att somna i samma säng som en annan kropp men känna sig mer ensam än i sitt eget sällskap. Som om det skulle vara mindre ensamt att köpa lägenhet tillsammans med någon man kanske älskar bara för att det SER BÄTTRE UT. Att det är mer ärligt att visa ett leende utåt än att ärligt kunna erkänna det för sig själv.

Den där tvåsamheten där man går tillsammans på svenssons i lammhult och köper soffbord för halva månadslönen. Den där vackra tvåsamheten när man skaffar barn och köper den snyggaste vagnen för att ha något att visa upp i kön på ica.

Som om det inte vore nog med att man har fött en livs levande människa ut ur fittan. Att det inte räcker att man burit omkring detta mirakel i sin livmoder i 9 månader och visat sin vackra mage för väninnor och arbetskamrater. Att det inte räcker med det lilla knytte som ligger mellan en i sängen. Att det måste vara något att visa upp, barnvagnen. Och någonstans under tiotusen filtar och marimekkomössor

- någonstans ett barn.

Till alla er som lever mer i andras förväntingar utav ert förhållande än i ett du trivs i: gå förfan. Eller spring. Spring tills du känner marken riktigt under fötterna. Kanske påminns du då om att priset vi betalar för att inte känna är så oerhört mycket högre än att bara göra just det.

Känna alltså.

klockan är 00.06

2012-01-22T15:15:00.000-08:00

jag är för bra på att skämmas över saker
tänker att
allt det som inte är mitt fel
är just det
och att allt annat, det som blir över
resterna
är ingenting
och så sårar jag ibland
fast än jag vill tänka att det är jag som koagulerar
lägger mig över deras sår
kanske är det felet
man kvävs
luften tar slut
till slut

jag skäms ikväll
för att jag måste somna själv
en natt
en enda natt
utan hans hud och
jag skäms för jag tänker att
det finns så många
som aldrig får somna intill någon
någon alls
som springer
ett helt liv
efter någon att dela det med
att dem inte märker
när de sprungit förbi

alla dessa söndagar
vi längtar ifrån oss själva
eller bara
till någons hjärta att vila i

Vet att den här är gammal

2012-01-22T11:07:00.000-08:00

- men den blir inte automatiskt mindre plågsam för det.

Ett utdrag av saker som fyller mitt huvud när jag ser den här:

1.Det finns bara två alternativ och endast två:
Antingen är hans föräldrar exakt likadana och har jobbat extra så mycket som möjligt för att ha råd att åka till alla dessa 50 länder - eller förlåt *tyskt pekfinger* jag menar städer. ELLER så är de totalt raka motsatsen, liksom förbarmar sig över att de inte gjorde abort och försökte övertala honom in i det sista att skita i att ställa upp i det här reportaget. Kanske mutade de tillomed honom med ett tågluffarkort inom europa. Men som den "spårvägsentusiast" Carl-henrik är stod han emot, allt för att ge oss andra en inblick i spårvagnens historia. Det är fint tycker jag.

2.Carl-Henriks föräldrar: vilken sort av föregående nämnda ni än är så SNÄLLA kan ni väl visa lite barmhärtighet åtminstone? Typ ta med er son till en riktig frisör innan han gör tv-debut? Nu menar jag alltså inte till någon som heter Anna-greta, är född år 0 och jobbar som schamponerare på en frisersalong för hundar.

3. Det måste vara tungt att vara Eric Thyrell den här dagen på jobbet. Vid 00.50 in i klippet ser man att han börjat ifrågasätta sitt yrkesval, antagligen sina egna ambitioner med. Det måste även vara tungt att vara Eric just den här stunden eftersom man riktigt ser hur mycket han måste hålla inne sitt asgarv.

Jag antar att det egentligen inte är någon skillnad på att vara "spårvägsentusiast" eller att sitta inne i sitt pojkrum och knarka world of warcraft 24/7. Eller jo vänta, är du spelnörd får du åtminstone chansen att ligga när du närmar dig 37års åldern. Med typ en alvbrud som egentligen är en överviktig äldre man från Gdansk.

2012-01-21T04:10:00.001-08:00

Inte nog med att man tycker det är tidigt att masa sig upp ur sängen strax efter elva, man fastnar helt i TV3s FANTASTISKA program "tough love". Jag liksom tajmar mina kisspauser till reklamen, höjer volymen lite så jag ska höra om det hinner börja igen. Så jag då kan rafsa på mig trosorna och springa ner till TVn.

Det är utmattande kan jag tala om.

10 låtar jag på allvar älskat (och kanske fortfarande gör)

2012-01-20T08:47:00.000-08:00

Alla har vi haft våra laster. Alla har vi någon gång dragit oss för att berätta hela sanningen vad gäller vår musiksmak. Senast som idag läste jag i GP om vad som är "okej" att lyssna på. Och varför. Det är sjukt när man tänker på det. Jag har haft många olika faser i mitt liv, musikmässigt med. Jag är tacksam. Tacksam över allt jag upptäckt, att jag varit så öppen för mycket.

I åttan skrev jag om folk metal på musiken och spelade upp en låt. Socialt självmord. Jag lärde mig väl ungefär då att det inte var OK. Jag var även förälskad i ensiferums frontfigur, Petri: (och typ alla andra män på jordklotet med långt hår)

Notera skölden i bakgrunden.

Sen är jag ju faktiskt en sån som också skäms. Bara för att jag skyltar med det här nu betyder inte det på något sätt att jag är en bättre människan än er andra som också jublade när spotify nyss införde funktionen "private session"

Nu kan man lyssna på sina guilty pleasures ifred. Jag kan med andra ord lyssna på folk metal och komma undan med det. Ni kan lyssna på eminem och upprätthålla bilden av att ni är coola. Fair.

Eftersom jag är under stress hinner jag inte skriva roliga one liners om alla låtar ikväll. Se detta som en cliffhanger. En rejäl sådan. Men eftersom ni inte kan hålla er från listan så finns den här

Min favorittitel är för övrigt "Vargbrodern talar"

Om saker

2012-01-20T03:36:00.000-08:00

Fina Josefine ville se mig göra den här listan. Det vill säkert ni andra också tänker jag. Så varsågoda.

1. Vad gjorde du för tio år sedan?
För tio år sedan hade jag levt halva av mitt hittills 20åriga liv. En önskan om att se tillbaks med nostalgi finns ju, men är inte mycket värt. Jag antar att de flesta av dagar såg likadana ut: gick upp, åt lite skogaholmslimpa, åkte ner till Marigona som bodde på första våningen (vi bodde på femte), hade sällskap till skolan, var i skolan, kom hem, åt lite mer skogaholmslimpa, var ute en stund på gården, var hemma, låg vaken i sängen och kunde inte sova.

Jo! En dag kan jag minnas lite tydligare. Dagen jag spydde på Marigonas dörrmatta innan vi skulle till skolan. Och sen i hissen upp. Den morgonen hade jag ätit polarbröd till frukost, och inte skogaholmslimpa. Notera.

2. Vad gjorde du för ett år sedan?
För ett år sedan hade jag precis börjat läsa modern historia på nordiska folkhögskolan i Kungälv. (lustigt ändå Josefine, att vi spenderade våra dagar på ungefär samma sätt. Den där gnagande irritationen varje gång man satte sin fot i klassrummet).
Jag var ute jämt, brottades med framtidsångest ungefär lika mycket som nu, spelade med westkust, hade hopp inför våren och sommaren men fastande i något destruktivt beteende och ett lika destruktivt förhållande. Jag var egentligen så jäkla olycklig vid denna tiden förra året.

3. Fem snacks du gillar
lantchips
alla chips
typ allt man kan äta

4. Fem sånger du kan hela texten till:
Christmas TV - slow club
Wound - smashing pumpkins
A: Stockholm B: Göteborg - Love & happiness
Disorder - joy division
Cosmic love - florence and the machine

5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:
Köpa lägenhet
Köpa alla uppstoppade djur jag suktar efter
Tatuera mig, i massor
Resa, jämt
Klä mig i McQueen, valentino och miu miu - från topp till tå.

6. Fem dåliga vanor:
Skjuta upp livet
till morgondagen
som om
det skulle
vara lättare då

7. Fem saker du gillar att göra:
Åka kollektivt, med musik i öronen och titta på folk
När Peter inte vet att jag iakttar honom, och vi är som i en snöglob. Och jag tittar ännu mer, för att jag inte kan få nog.
Lukta i böcker. Och tidningar.
Dansa med fina vänner
Skriva

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
Joggingskor
korta leggings, typ TREKVARTSLEGGINGS
Vindjacka (modell intetsägande)
pumps
Vita jeans

9. Fem favoritleksaker:
Min ajfån. Såklart.
Dator (OBS, inte min, såklart.)
spotify (säger jag att det är en leksak så är det det.)
studsmattor (mår dock alltid så kolossalt illa efteråt, eller under tiden, eller bara innan när jag ser någon annan hoppa)
Nintendo 8-bit, ÅHJA! Var ju tusen år sedan sist. Men känslorna består.

10. Tio personer jag vill se göra den här utmaningen:
Eftersom typ ingen jag känner bloggar (känns det som), och alla bloggar jag följer inte följer mig så säger jag: feel free to copy.

Diverse tankar en onsdag

2012-01-18T05:51:00.001-08:00

Det finns få saker som gör mig så ledsen som att se feta barn. Ett knivhugg rakt i hjärtat. Eller bara mulliga, rultiga liksom. Inte bebisfett, utan såntdär som kommer senare. Ett sånt barn som jag var. Ännu värre med tjocka barn SOM äter. Alla fina sommardagar med mullungar som äter glass precis överallt. Aj. Hjärtat aj.

Varför är jag så dålig på att hålla mig till en enda bok? Hur svårt ska det vara egentligen? Jag har en skev vana. Antingen läser jag fem böcker samtidigt och läser inte klart någon av dem, även om dem är bra. Det blir ett slags evighetsprojekt. Eller så läser jag en bok fem gånger i sträck.

Skjut mig

2012-01-16T12:47:00.001-08:00

Och ge mina rester åt grisarna.

Alla mina anteckningar i min telefon är borta, puts väck. Historia. Fina historier. LITA ALDRIG PÅ TEKNIKEN, heter det så? Min tilltro var enorm. Min iPhone och jag var SÅHÄR tajta. Tills nu då. Det känns som jag håller en främling i min famn.

Jag säkerhetskopierade. Gjorde allt precis som jag skulle. Varsamt och med tålamod väntade jag i typ två timmar på att allt skulle bli klart.

En sekund innan allt är klart tappar mina armar på något sätt kontrollen, ALLT, inkl telefoner och sladdar, landar i en hög på golvet.

Alla mina anteckningar i min telefon är borta.

Allt jag skrivit inför årsfinalen i april.

Det är väl det jag får referera till när jag står där, gråtfärdig på scen. Att jag är ett bokstavsbarn som måste klanta till tamejfan allt.

om om

2012-01-16T05:44:00.000-08:00

Jag behöver smuts. Jag behöver någon som kan vara i mitt ställe idag. Jag behöver värmen i famnen att krypa upp intill, jag behöver vaggas till sömns med lovord om min framtid. Att den finns runt husknuten bara jag orkar hålla i lite till. Jag behöver någon som spikar upp mina mål och som kan dra mig lite skönt hårt i håret och säga att det är okej att lipa idag om du reser dig imorgon och gör någonting. Förihelvete Frida GÖR NÅGONTING. Jag behöver se en jävla facebookstatus som inte indikerar på perfekta liv, perfekta middagar, perfekta resor.

jag vill skriva ord som känns
som bränns

Jag behöver se någonting som inte går igenom mig. Det är en kall dag. En kall dag på alla sätt. Nyss stod jag i duschen i över en halvtimma, och även fast jag vred kranen mot varmare temp hade jag gåshud. Jag var iskall som inifrån. Tiotusen lager av människa och tänk, om jag står tillräckligt länge kanske något trillar av.

"Det är bra att vara nära sina känslor". Jag vill inte vara nära mina känslor just nu. Jag vill helst se dem sitta på ett plan med ett plastglas vodka i handen så långt bort härifrån som möjligt. Jag vill få vara en robot för en stund. Gå per automatik. Slippa överanalysera saker och ting. Slippa bli upprörd eller gråtmild över minsta lilla. Jag ber om struktur men struktur är tråkigt. Är det därför jag hejdar mig varje gång det närmar sig?

struktur
en ursäkt till att skjuta upp livet

jag behöver kärlek av en enda människa just nu

- mig själv.

2012-01-16T01:38:00.000-08:00

Peter berättade häromdan om det sjukaste. En kund i saluhallen som kommit fram och frågat, helt seriöst, om en "ost som luktar fitta"

Bilderna i mitt huvud, oslagbara. Peter som ska avgöra vad som luktar kön eller inte. När mannens flickvän står bredvid. "Precis så" hade kunden sagt när Peter kommit med ett förslag.

Då vet man hur hon ..

2012-01-14T16:56:00.001-08:00

Jag lovar, detta är det sista inlägget för idag. Men jag lider av en oändlig längtan av att skriva i dessa dagar. Eller ännu bättre - skapa.

Under promenaden från mig hem till Madde har vi nu kommit fram till en mängd fantastiska idéer. Jag tänker inte avslöja allt här. Då kommer någon sno hela konceptet. Nej, en sann konstnär måste ju hålla inne på meningen med livet. Den vi funnit inatt då.

Men jag kan säga som såhär: det innehåller en uppstoppad svan. En busstur. En militant vegan som gör allt för att de stackars djuren ska få dö i sitt naturliga habitat. Och en videokamera.

*
för övrigt var vi näst intill tvungna att passera ett av uteställerna i kungälv på väg hit. Smärtan i att bevittna detta kommer nog inte släppa för än imorgon. Som tidigast. Jag är inte ofta i Kungälv under dagtid nu för tiden. Än mindre nattetid.

Jag undrar om cotton eye Joe spelades där. Eller, jag vet.

En annan populär dänga där är take me home country roads. Fast en coolare uptempo remix då.
Oerhört häftigt.

11 låtar som ger mig dödsångest eller i värsta fall - leder till sudden death

2012-01-14T13:21:00.000-08:00

Ångest eller dödsångest är i folkmun ett vanligt uttryck. Det missbrukas ofta. Jag tar inte lindrigt på innebörden, jag vet vad ångest innebär. Det är klart att jag också använder det vid tillfällen där det egentligen är opassande. Att säga att man "har ångest inför att gå upp så tidigt" är kanske egentligen inte att göra innebörden rättvisa. Men vadfan, ska man vara en riktig paragrafryttare så lär man förlora alla sina vänner inom några veckor. Om man nu vunnit några från början.

Men den här listan, 11 låtar från helvetet. 11 låtar som av olika anledningar får mig att rysa utav obehag.
11 låtar som inte är kul på något sätt. 11 låtar som jag aldrig skulle dansa till "på skämt" på fest.
Om jag skulle gråta är det för att tanken på döden och obehaget växt sig så stort att det måste ventileras på något sätt. Inte skulle det vara för att någon ballad är slagkrafigt vacker i alla fall. Det är då en sak som är säker.

Vissa vet jag exakt varför. Jag vet till exempel varför nummer 1 är med på listan. Jag vet varför nummer 3 är med. Jag har ingen jäkla aning om varför nummer 5 klassas här. Men det gör den.
Faktum är att detta drog ner min lördagskväll rejält - att sitta och tvinga mig själv att lyssna till om det är originalversionen utav alla låtar innan jag kunde publicera listan.
Det är det.
Tyvärr.

Varsågoda.
11 låtar som aldrig borde få se ljuset igen

1. Alphaville - forever young. Jag vet inte om ni läst mitt inlägg om musikhjälpen, om inte annat kan ni göra det här. Egentligen står allt förklarat där. Forever young är bara äckligt jävla vemod och har en tendens av att alltid smyga sig på lite sådär försiktigt. Lite oskyldigt. Den här låten är inte oskyldig någonstans. Den är skyldig till mycket. Jag skulle våga påstå att den skrevs endast för ett syfte - att spelas på klassfester 30 år efter högstadiet och få oss att må skit.

2. Belinda Carlisle - heaven is a place on earth. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte mer än att min syster hade den här låten på en såkallad minidisc (jätteretro verkligen. VARFÖR kan jag inte få skriva kassett istället?), och att jag smyglyssnade på den i hennes rum när hon var borta. Kanske associerar jag den med skuld. Att göra något är smyg. Ja, jag vet inte. Dåligt mår jag i alla fall när jag hör den.

3. Lou bega - mambo no. 5. Vart ska man börja? Sån klämkäck skitlåt som bara får mig att tänka på mellanstadiediskon, diskon där det lektes "jätteroliga lekar". Lekar som innebar att man skulle kråla sig under en stång så långt ner man bara kunde utan att stupa i marken. Jättelätt när man hade som tio airbags runt buken. Diskon som innebar en sliten liten pissig "diskokula" som gick på två AAbatteri och som någon fått med som jultidningspremie. Mambo no. 5 - jag hatar dig.

4. Queen - we are the champions. Det här är en kontraproduktiv låt. En såndär låt som får en att känna sig som världens största loser. Antagligen hade den varit tjugotusen gånger mer uppskattad hos mig om det inte vore för att den är så hemskt uttjatad.

5. The pointer sisters - I'm so excited. Nej. I'm so not excited.

6. Bonnie Tyler - Total ecplise of the heart. Man ska undvika att lyssna på den här låten när man är olyckligt kär. Ännu mer när man är lyckligt kär. Då blir man automatiskt inbillningssjuk och olyckligt kär.

7. Fugees - killing me softly with his song.

8. Toni braxton - un-break my heart. Nej, bara nej.

9. Dido - life for rent. Tycker titeln talar för sig själv.

10. Extreme - more than words. Om någon hade skrivit den här låten som en kärleksförklaring till mig hade jag gjort slut. Utan tvekan.

11. Rednex - cotton eye joe. Så mycket kranskommunsångest i en enda låt. Det är TOTALT oförståeligt i mina ögon hur man ens kan se denna låt som en skojig låt att spexa till.Visst tror man att denna dog samma årtionde som den kom? Jag hatar att vara den som breakar newsen för er men nej,i kungälv lever den i allra högstaste grad. Och incestraggarna här älskar den.

Johan Rheborg

2012-01-14T11:15:00.001-08:00

Den mannen. Jag tror aldrig han gjort mig besviken. Stjärnorna på slottet är värt oändligt mycket mer när han sitter vid bordet. När han säger "jag hade en väldigt harmonisk barndom, tyvärr. Som artist ska man ju helst ha haft en tragisk sådan" kommer jag på mig själv med att sitta framför tvn och nästan skrika WORD!

Alltid dessa historier om hur mobbad någon varit och att denna kändis nu har bevisat för dessa människor att man minsann reste sig från skiten! Alla har vi vår historia. Jag påstår inte under några omständigheter att man kan jämföra smärta, att man ska göra det. Men att vinna någon slags sympati för att man en gång inte fick plats i Kalles bil efter scoutmötet -77 och bygger halva sin karriär på detta.. Näe.

Ödmjukhet är nyckeln.

2012-01-14T07:12:00.001-08:00

Människor, människor i mängder. Människor i klasar. Men mest av allt: människor som inte förstår min ironi.

Jag är ingen cyniker. Jag säger inte att jorden går mot undergång för att vara svart och svår utan för att det är sant.

Det känns liksom bara inte så attraktivt det här med miljötänk längre. Just för att det går åt ett enda håll hur många ekomorsor som än sopsorterar.

Jag beundrar er. Inte för att jag nödvändigtvis kör på samma spår. Utan för er ofattbara naivitet.

Och jag är ingen cyniker. Jag älskar att leva så jäkla ofta, jag hatar det ibland med såklart. Men det är väl inte obotlig bitterhet. Det är väl att vara människa.

Och alla dessa människor i klasar som blir så provocerade av lite humor.

2012-01-14T03:33:00.001-08:00

Jag förstörde allt. JAG ÄR INTE SOM FISKAREN, OKEJ?! tålamodet är inte min bästa vän. Så i två långa dar har jag sagt till Peter att "du har inte kollat på din dator än ellerrrr (med massa rullande R). "Nej vadå? Har du gjort någonting med den? Har du bytt bakgrund!?"

"kanskeeee..."

Och så igår kväll när vi kom hem. Då titta han. Stackarn vad han nog sett fram emot något roligare när jag höjt den här grejen upp mot skyarna.

Sen ändra han tillbaks till Greta.

Nu ska jag operera mig som henne så han kan ha en bild på mig och få tro att det är Garbo för en stund. Jag är bäst.

För övrigt åt jag bacon igår igen.. Det vattnades i munnen på mig. Och det var så jävla gott.

Och igår kväll, IGÅR KVÄLL SMAKADE JAG PÅ ANKA. Detta är sjukt. Sjukt. Sinnes. Jag börjar bli en såndär jag hade kunnat skjuta för två år sedan. Jag vill nog inte kalla det utveckling. Snarare bakåtsträvande. Jag smsade Madde för att få bekräftat att jag inte var en ond människa.

"inte så ung och idealistisk längre. Happens to the best of us"

Ja man är då inte bättre än vad man gör sig.

Låtar att drunka i, att dansa till eller låtar som är bra att ha när man vill gråta ner i kudden.

2012-01-13T08:08:00.000-08:00

Det ska tydligen finnas människor som inte lyssnar på musik. Som inte finner något intresse i det. Idioter. Den här listan är i alla fall tillägnad er som faktiskt har själ. 20 låtar som gör mig glad, ledsen eller bara får mig att känna något speciellt när jag sitter på bussen, dansar, lipar, skrattar, pussas, kramas, you name it.
Jag tänkte även lägga upp lite mindre smickrande listor. Typ "topp 20 folkmetal" eller min näst nyaste spellista "shshshshshshame". Men det blir någon annan dag.
Idag är jag för stolt.
Stay tuned.

För att lyssna på hela listan i spotify klicka här

(have in mind att det inte finns en chans, hur långa listor man än gör, att få med alla låtar som är värda det)

1. Wild nothing - golden haze. Wild nothing är ett såntdär band som passar lika bra en varm sommardag som en pissregnig höstdag. Det är något heligt över det hela. Något främmande.
Tyvärr är det av samma anledning man dör lite varje gång, man (jag) tänker bara på den där dagen
när det inte kommer släppas något nytt, den där dagen som alltid kommer lite för tidigt.
Har heller inte förlåtit mig själv (läs mina vänner) för att jag missade deras spelning på wow 2010. Ont är vad det gör.
Golden haze är så jävla vacker.

2. Bright eyes - lua. Varje gång frasen "and I know you have a heavy heart, I can feel it when we kiss" kommer tänker jag att det är nog något av det vackraste som skrivits. Så simpelt och så sant. Finns det någon man träffat med en trasig bakgrund som inte har lämnat detta intryck? nej, tror inte det. Det är sånt som känns.

3. The smiths - there is a light that never goes out. Kanske världens finaste kärlekslåt.
Fan vad romantiskt att få dö bredvid och med sin älskade. Synd bara att det nog inte är lika vackert i verkligheten när man ser sin partner hänga blodig med ena benet dinglandes i växelspaken.
Undrar om man då känner "to die by your side, well the pleasure and privilege is mine"

4. Håkan Hellström - tro och tvivel. Det finns så många Håkanlåtar jag uppskattat så länge nu. Det var faktiskt inte längesen alls jag alltid shufflade vidare när den här kom. Men efter ett antal utekvällar på pustervik och friday I'm in love så har jag tänkt om. Eller snarare, känt om. Och när han sjunger om den där kyssen som kysser bort all skit som hänt i staden känns det som min revansch mot Göteborg med. Patetiskt. Och skitfint att det så ofta kan räcka med en låt som räddning.

5. Twin sister- Phenomenons. En go, vacker och groovy låt som gör mig glad.

6. Beach fossils - daydream. ÅH! Sommarsommarsommar. Det bästa sommarbandet. Hela våren och sommaren 2011 var detta mitt favoritalbum.

7. The new division - starfield. Ni vet den där känslan av att drunkna i en låt? Det här är en sån låt.
Och man vill aldrig aldrig komma upp till ytan igen.

8. Beach house - Walk in the park. Lyssna. Bara lyssna.

9. Smashing pumpkins - thirty three. Att välja en pumpkinslåt framför en annan är i många fall omöjligt.
Men den här låten är hela min högstadietid, den här låten är alla kvällar och dagar jag låg i min säng,
den här låten är när jag tittade ihjäl mig på youtubeklipp med Billy, den här låten är alla jag någonsin älskat och hatat. Och den har världens finaste mest heartbreaking video

10. Florence and the machine - cosmic love. Det tydligaste minnet är när jag åker tåget hem från en jobbig novemberhelg i Stockholm, och vi står stilla mitt ute i ingenstans i säkert 40 minuter. Och även fast det är ljust i vagnen ser man stjärnorna och den mörka himlen som ett stort sammetstäcke över oss. Ingenting kan bli finare än med Florence i öronen då.

11. WU LYF - concrete gold. Åter igen från ett album som var sommaren 2011as soundtrack. WU LYF står verkligen för sig själva.
På det bästa av sätt.

12. Joy division - disorder. No more comments.

13. Phantogram - mouthful of diamonds. Första gången jag hörde den visste jag att jag inte skulle kunna spela sönder den. Och det har jag inte än heller.

14. The raveonettes - gone forever. BABY BABY I WON'T FORGET YOU, IN THE NIGHT WHEN I DRINK MY HEAD OFF. Bästa avskedslåten.
Usch.

15. Laura Marling - the captain and the hourglass. Sista året på gymnasiet hade jag praktik på en reklambyrå. Det tog två och en halv fucking timma att ta sig dit på morgonen. Det var höst och jag hade blommiga klänningar och en inneboende känsla av förändring. Jag var förälskad i en omöjlighet och den här låten lyssnade jag på varje morgon på spårvagnen.

16. The drums - the future. Jag älskar the drums. Den här låten påminner mig om en sorglig tid. Men det måste också få vara fint ibland.

17. Edward sharpe & the magnetic zeros - home. Jag antar att alla hört den här vid det här laget. Men det gör den inte mindre fantastisk för det.

18. Shout out louds - please please please. Så dansant och så deppigt glad.

19. Pixies - where is my mind. En gitarrslinga som inte går av för hackor. Kan man säga.

20. The pains of being pure at heart - belong. En låt som representerar hela 2011 på så många plan.
Våren som kom efter en jobbig vinter och en stor sorg. Min födelsedag, första riktiga sommardagarna,
studenter, gåsö, folk som flyttade till andra städer. Andra länder. Andra flyttade ut ur mitt liv nästan helt. Så många minnen och känslor komprimerade i en enda låt.

Om någon har lust att göra en lista till mig så är ni mer än välkommna.

2012-01-11T11:12:00.000-08:00

Jag har onödigt tråkigt. Så tråkigt att jag tänkte lägga och vila mitt ömma huvud alldeles strax.
Men först tänkte jag fixa ett snyggt skrivbordsunderlägg åt Peter. Just nu har han en jättevacker bild på Greta Garbo. Men det är liksom ingen fart i det porträttet. Jag föredrar ju själv något lite mer fierce.

Som dessa tex

En klassiskt snygg modellpose.

En såndär bild man vill visa upp för alla som lånar ens dator,

man liksom minimerar alla fönster hela tiden så ens kollegor kan känna äkta envy.

Här har vi något lite mer oförutsägbart.

Lite mystisk och oskuldsfull. Här gäller det att spela ut hela registret, blomblad på sängen och bubbel till det tack. Varje gång Peter tittar på den här kommer han påminnas om allt det vackra och sköra i vårt förhållande. Sånt tycker jag om. Jag gillar killar med känslor.

Det bästa av allt ska bli att sitta bredvid och helt seriöst fråga varför han hellre vill ha tillbaks bilden på Greta Garbo. "Jag är ju ändå din flickvän" ska jag säga

så ska han få sitta och tvinga sig själv att säga "Ja, det är klart"

Det som ska bli ännu bättre att vara med om är nästa gång jag kommer hit och han har ändrat tillbaks.

"jahopp" ska jag säga då. Med ledsen stämma.

2012-01-11T08:49:00.001-08:00

Enda anledningen till att Peter har världens snyggaste flip flops framme är för att slippa fotsvamp i duschen på Roskilde. Ett år glömde han dem tydligen. Det blev massivt med fotsvamp när han kom hem då. Inte bra.

Nu var det visserligen två år sedan han var där men man kan aldrig bli påmind för mycket om att skydda sig helt enkelt.

Därför låter man dem smyga sig in som en liten diskret inredningsdetalj tills nästa gång

Half Nelson

2012-01-10T16:53:00.001-08:00

Mellan-högstadie och tonårsångest är ämnen jag alltid tycks återkomma till. Jag tror jag är vid en sådan milstolpe i mitt liv då jag ser tillbaks och minns extra mycket. Både frivilligt och ofrivilligt. Både roligt och smärtsamt.

Och inatt är vi där igen -
Jag ser på half nelson. Jag erkänner, det var (och är) Gosling som lockar. Men allting blir stundtals tusen gånger mer känsligt då han spelar en lärarroll. Jag blir 10,11,12,13,14,15,16 och 17 år på nytt. Jag ser delar av mitt liv passera revy framför ögonen på mig. Sånna flashbacks. Jag blir påmind om alla lektioner jag själv suttit och suktat. Dreglat på bänken (det har fan hänt.) Och alla mornar jag log över att gå upp ur sängen och gå mot skolan eftersom jag visste att jag skulle få spendera de första två timmarna i samma rum som ett par ådriga armar. Eller en sunkig grå träningsjacka. Eller en ganska ful skånsk röst som berättade om analoga kameror eller bildredigering.

I trean eller fyran hade vi en vikarie som hette Niklas. Han var väl antagligen en snorunge själv, kanske inte mer än 16 år och praktiserade några veckor på skolan. Jag kommer exakt ihåg hur han ser ut fortfarande. Alla tjejer i klassen tyckte om honom. Såklart. Nu är han väl ungefär en sån som står för allting jag avskyr ungefär.

I femman var det tyskaläraren. Erling. Något pucko i min klass hade sagt att jag var kär i honom (detta var faktiskt inte sant. Jag tyckte synd om honom. Jag vet att jag redan då fattade att han var en okysst ginger som för alltid skulle bo hemma hos mamma) (förlåt Erling). Men det var det som var så snyggt. Att han var så jävla oattraktiv. Det var för honom jag kletade på min första ögonskugga tror jag bestämt.

I högstadiet var det bland annat porranders som han kallades. Porranders kallades för porranders eftersom Helena hade fått för sig att han tafsade på henne en gång (är detta sant?). Porranders var också en såndär typiskt ful man. Fast med lite rockstjärneutseende. En misslyckad då. Han bodde i Haga minns jag och hade skinnbyxor med snörning. Oerhört sexigt..

I gymnasiet var det värst. Ibland är det som om jag inte återhämtat mig än. Det var John och Jon. John var fotolärare och Carro avskydde honom ungefär mest av allt på hela skolan. Inte jag.
Han brukade ha en dassbeige/grå fleecetröja över en svart t-shirt och sånnadär skor man får ont av att titta på. Sånna där kängor som har alla egenskaper förutom de snygga. En gång var vi ensamma i mörkerrummet och jag var som yr i huvudet, kletig i benen. Och ja.. Resten kan vi ta någon annan dag.

Jag vet fortfarande inte hur gammal han var/är. Men jag gissar på typ 55. Och oemotståndlig.

Sen. Sen kom Jon år nummer två. Den nya bibliotekarien med det utomjordiska utseendet. Bara hans uppenbarelse gjorde mig förbannad. Förbannad eftersom jag trodde mina år av obesvarad besatthet och suktan FÖRFAN skulle vara över vid det här laget. Jag lånade typ 3 böcker om dagen om saker jag trodde han tyckte var intressant. Typ astråkiga böcker.
Jon hade världens största mun och världens längsta ben. Och han gick alltid mycket ostadigt, fick liksom böja och huka sig när han skulle in genom en dörr.
Vid ett tillfälle när jag lämnade tillbaks en bok möttes våra ögon sådär romantiskt. Jag var då bergis säker på att min kärlek var besvarad.

.. Det var den säkert ...

...tills i höstas på musikens hus när jag skulle läsa vinnardikt i PS och kläcker ur mig "ah jag som hade hoppats på att få gå på toa. Aja får bli en kort då så det inte sker en olycka här" .. Och jag ser tre sekunder efteråt att han sitter i publiken.

Alla dessa lektioner och omvägar i korridorer i alla dessa år för alla dessa jäkla lärare. Det är denna känslan som på något sätt äter upp mig när jag tittar på den här filmen. När jag ser den trettonåriga tjejen som sminkar sig för kanske tredje gången i sitt liv, för att göra sig fin, för jäkla Gosling som ligger hemma och gökar med en annan lärare.

Jag saknar den där känslan på så många sätt. Och på så många sätt inte. När man var mindre och allt man kände var en spännande port och inblick till de vuxnas liv. När man ännu kunde fantisera om saker på andra plan.

Allt allt man behövde liksom var att han satt trettio meter från en i bamba och dagen var räddad.

2012-01-10T02:31:00.001-08:00

Peter: Men fan, min rygg gör ont, fick ju rulla ut ur sängen nyss som en gammal gubbe.

Jag: men älskling, du är en gammal gubbe

Peter: Ja, eller om 8 och ett halvt år i alla fall.

Jag: Och jag mår dåligt över att jag snart fyller 21. Usch.

Peter: Det är fan 11 år mellan oss..

Det var endast därför jag valde att bli tillsammans med honom. Så att jag för alltid kan känna att jag hittat ungdomens källa. När han fyller 40 är jag ju bara fortfarande 29 och kan alltså dämpa min 30års kris lite med den tanken. Perspektiv kallas det.

2012-01-08T13:48:00.001-08:00

Som jag har längtat efter att Peter ska ta bort plasten från denna box. Som jag längtat efter att få smaka på den danska ångesten. Och ikväll. Ikväll är det dags. Det är nu det händer.

om vita lögner (nä, inte tvserien)

2012-01-07T15:09:00.000-08:00

Under några svenskalektioner i högstadiet fick vi i uppgift att skriva krönikor. Det, och poesi var det bästa jag visste. Eftersom jag alltid skulle baka in det i allting ändå var jag glad att jag nu kunde bre på ännu mer, utan att få röda streck på papperet. ÄNTLIGEN skulle jag få skriva som JAG ville, och få den bekräftelse jag tyckte jag förtjänade.

Så blev det inte, min krönika sög. Jag minns faktiskt inte ens vad den handlade om. Antagligen något helt ointressant. Jag minns att det kändes ända in i märgen på mig när Johanna i min klass blev utsedd som "klassens krönikör". Fan vad jag plågades genom den högläsningen. Att det inte var jag, som slitit som ett djur i över ett år för vår analtant till lärare, som fick titeln. Jag var ganska bitter kan man säga.

MEN, det måste ligga något ganska stort i det här, att jag inte kommer ihåg mitt egna ämne, men minns exakt vad Johanna skrev om. Jag minns till och med hennes inledningsfras (typ) "lögner har en tendens av att klibba ihop och bli till gammal spagetti som blir omöjlig att reda ut". (Jag skulle även vilja tillägga: omöjlig att äta)

Hon var fan väl värd den titeln, klassens krönikör. Så många poänger hon fick in på så få ord.

Så det är alltså detta det ska handla om nu: det lilla som tenderar att bli till en stor kletig klump i botten av kastrullen.

Jag är en sån människa som IBLAND föredrar att dra en vit lögn framför att såra en människa. Det är verkligen inget jag stoltserar med, samtidigt som jag måste säga att jag i vissa fall inte ser det som en dålig egenskap heller. Och inte för att på något sätt få mig själv att känna mig som en mindre ond varelse men; tror detta är ganska vanligt. Det behöver inte handla om att man inte är ärlig, jag tror på ärlighet men inte till varje pris. Jag tror bara på att allt som inte är av större vikt faktiskt inte spelar så stor roll. Men det är svårt, det är en hårfin gräns. Och det är en, rent moraliskt sätt, jävligt jobbig fråga. Så vi skiter i att ta den nu tycker jag.

I alla fall, jag tror jag tillhör det där släktet som vill så väl men många gånger gör, kanske inte alla fel, men lite för många. Att en vit lögn förvandlas till världens största och bara spinner vidare. Jag uppmanar inte till sånna. Men det är svårt att väga av ibland, ibland kanske kosmos spelar in för att slå en på näsan trots allt.

Som den här gången:

De flesta som känner mig vet att jag hade en äckligt militant djurrättsperiod i mitt liv för några år sedan. Många frågor och åsikter ligger mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat, men jag har inte längre samma behov av att skrika "KÖTT ÄR MORD" på släktmiddagar när det serveras kalops.

2008 praktiserade jag på Universeum och på eftermiddagarna när jag slutade var jag alltid helt slutkörd, och undvek social kontakt med de flesta som propsade på det. Jag gick alltid samma väg genom nordstan mot centralen och hade musik på högsta volym för att slippa alla som försökte trycka upp "värdefull" information i mitt ansikte.
Men så stod han där, så ensam i mitten, denna skalliga man, med ett utseende som skrek "JAG ÄR VEGAN OCH ALLT ANNAT ÄR FULT OCH FEL". Vilket jag älskade på den här tiden.
Jag tyckte så synd om honom, ingen som ville stanna och lyssna på vad han hade att säga. Så jag bestämde mig minsann för att inte vara likadan.

Och jag tänkte ju inte detta men med andra ord bestämde jag mig för att gå fram och låtsas ha energi till att över huvudtaget orka lyssna till alla sorgliga siffror om slaktade och övergivna djur.
Från djupet av mitt hjärta har jag ingen aning om hur det slutade som det gjorde. Det enda jag vet är att jag ville honom så väl, den lilla magra pojken. Så vad gjorde jag? Lyssnade jag på vad han hade och säga och gick därifrån? Nej, jag tyckte så synd om honom att jag på bara kanske, 5 minuters tid lyckades ljuga om ungefär hela min identitet:

"ja jag är också vegan"
"ja jag är jätteintresserad av att sälja kalendrar till folk jag inte känner för att stödja ett katthem i typ sveg"
"ja du kan få mitt telefonnr så du kan hålla dig uppdaterad om hur mycket jag sålt"
"ja jag vet faktiskt folk i min närhet som också skulle ställa upp utan att blinka!"

STACKARS MÄNNISKA.

NEJ, jag är inte vegan. Jag är vegetarian.
NEJ jag är absolut inte intresserad av att ställa mig exponerad mitt i nordstan för att stödja ett katthem i typ sveg. Jag är för rädd för att se löjlig ut. Så modig är jag.
NEJ det är ingen idé att jag ger dig mitt nummer eftersom jag ändå inte kommer sälja något åt dig.
NEJ det finns ingen jävel i min närhet som är ett dugg intresserad av att stödja ett katthem i typ sveg. Det enda intresset dem har av djur är att äta dem. Eller se dem i bur, alternativt på håll i en hage.

Var det en liten vit lögn vi sa Frida?

Som om det inte var nog där. Som om jag inte kunde hejda mig och inse att jag borde sätta mig på bussen hem med detsamma, hem till mina quornfiléer med äggvitepulver och skämmas, SOM OM DET INTE VAR NOG så skulle jag såklart göra det hela ännu värre. Genom att tro att jag gjorde det bättre.
Jag gav honom alltså mitt telefonnr, tog emot 7 eller 8 st rent visuellt sätt asfula men ganska påkostade kalendrar och tog denna människa i hand. "Du ska ha ett stort tack för att du ställer upp. Det är fint att människor som du finns. Vi hörs!" minns jag att han sa.

Jag har en liiiiten känsla av att jag inte riktigt förtjänade den där komplimangen.

När jag kom hem la jag ner alla i min byrå. Det är först på senare dagar jag har börjat ifrågasätta "det som inte syns finns inte"-mentaliteten. Då funkade den utmärkt. På bara några dagar hade jag glömt att de ens låg där.
Veckan därpå ringde min telefon. Jag svarade inte. Veckan därpå igen ringde den säkert fyra gånger. Samma nummer. Jag svarade inte. JAG SYNS INTE HELLER SÅ JAG FINNS JU INTE, kanske jag tänkte.

Aja. Han hade väl åkt hem till sveg sa jag till mig själv varje gång det dåliga samvetet smög sig på.

Jag önskar så att historien hade kunnat sluta här. Att vi nu skrattar åt det som berättats och skäms lite och nu går vidare med våra liv. Jag önskar så att det räckte med att jag var en totalt vidrig människa i mitten utav nordstan mot en stackars vegan EN gång.

Men tyvärr är det inte så mycket värt det där med önsketänkande.

Två månader senare skulle jag korsa mitten av nordstan. Vem uppenbarade sig då, om inte självaste veganjesus? Och inte tio meter bort, nej. RAKT framför mig. Så oundviklig som man kan bli. Så tillgänglig för konfrontation. Var han arg? Nej. Han inledde samtalet med ett "Hej! vad kul att se dig! Jag har försökt få tag på dig, kan du kolla här fall jag fick rätt nummer?" FUCK. Inget sätt att komma undan nu tänkte jag. Kanske får jag säga som det är? nej. Lite till kan jag nog vänta. Kanske kan jag tänka ut något under tiden han letar efter sitt block i sin lilla fjällkånkis...

Då slog det mig! Det är ju bara att säga att numret var fel. Och sen skriva upp ett nytt, påhittat, så är alla problem som bortblåsta. Då slipper jag ju till och med hans samtal. Kanske svarar en gammal tant i helsingborg istället och är mer än villig att skänka lite cash till ett katthem i typ sveg. Kanske kan hon till och med ta emot en katt i sitt hem! Då gör jag ju honom bara en tjänst.

Så jag "säger som det är" och skriver upp ett annat nummer.
Antagligen är det här han börjar ana ugglor i mossen, för det är här hans bild av mig som en fin människa blir motbevisad. Ett litet klick på knappen "ring upp" på mitt tidigare angivna nummer i hans telefon, och det börjar genast ringa i min ficka. HÖGT.

*insert valfri dålig stämning här*

Det jag gjorde var att gå. Bara gå. Och inte för en sekund titta mig över axeln.

Här har jag alltså i princip stulit kalendrar som säkert var värda flera hundra kronor, han har gått back på det här och det där katthemmet i typ sveg har fått dra ner på vissa kostnader, typ mat. KATTER HAR SVULTIT IHJÄL, kan jag tänka vissa kvällar då detta minnet hemsöker mig. Katter har legat döda på golvet och ätit av varandras kroppar. Allt för en liten vit lögn.

Allt för att Frida tyckte synd om en skinny liten vegan.

Jag ville ju så väl. Jag ville ju bara det lilla.

Det var ju inte meningen att kasta den där sega klibbiga klumpen i botten av kastrullen rakt i någons ansikte.

En mapp i en dator

2012-01-07T10:57:00.000-08:00

“I still find each day too short for all the thoughts I want to think, all the walks I want to take, all the books I want to read, and all the friends I want to see.”

2012-01-07T02:45:00.001-08:00

Lisa är min hjältinna. Lisa måste vara allas hjältinna. Det finns ingenting med henne som inte är bra, ingenting som är tråkigt.

"jag var ööööverlycklig när jag gjort den, min första fickparkering alltså. Jag tyckte det var så tight och krångligt att jag efteråt var tvungen att ta en bild"

Så är det ju det här med att verkligheten i ens huvud åter igen inte stämmer överens med den riktiga

2012-01-06T11:10:00.001-08:00

Just det ja. Förra veckan åt jag bacon.

Seså, kasta bajs på mig nu då.

2012-01-04T12:00:00.001-08:00

Madeleine är på blind date ikväll. Hon har känt sig skräckslagen i väntan. Jag har lidit med henne hela dagen. Nu sitter jag som på nålar för att få höra hur det går. Jag vill helst få ett felstavat (i ren panik) meddelande från toaletten med texten: han är 1.30 lång och har ett hårfäste som börjar vid knäna.

Fast. Eftersom hon är min bästa vän unnar jag nog henne en fin kväll trots allt.

Så istället underhåller jag mig med att skicka stöttande sms

Fruktan

2012-01-04T09:46:00.000-08:00

Jag är besatt av döda saker. Alltså besatt av att läsa dödsannonser, besatt av att läsa om döda människors liv och ofta sörja att dessa människor inte är vid liv längre. Dock har jag insett allt för många gånger att många av dessa människor antagligen inte ens skulle vara hälften så intressanta om de fortfarande levde. Att det är deras död som gör dem, lite grann. Har även suktat efter diverse föremål från den här sidan enda sedan David visade mig den i höstas. Helst skulle jag vilja samla på mig massa brev. Eller en äkta fotboja från alcatraz. oh lård!

När jag föreställer mig min egna begravning, vilket jag gör relativt ofta (vill tro att detta är ett ganska vanligt fenomen..) så ser jag framför mig hur alla människor som för längesen sett mig som ett avslutat kapitel helt plötsligt hör av sig, vill delta i sörjandet med min familj, vill skriva i min logg på facebook som om det skulle göra någon jäkla skillnad. Hur mycket jag än önskar att det finns wifi efter döden tvekar jag. Sorry.

Och jag vill inte att folk ska fira min död (alla som påstår detta ljuger). Jag vill att folk ska dra i sitt hår tills det blir fett, jag vill att maskara kletas runt i rödblossiga ansikten, jag vill att folk ska gråta ihjäl sig. Sakna ihjäl sig. "Så självisk är jag". Och jag vill dö en halvt dramatisk död, inte somna in bortglömd på ett ålderdomshem.

Jag vill att det ska hända pang boom. Att det ska bli som när jag föddes: med ett stort jävla vrål.

Ett annat erkännade är att jag funderat på det här med tidningsrubriker. Det är ju något med löpsedlar som fascinerar, och samtidigt väcker avsky. Om man inte är kändis måste man dö en ganska ond bråd död för att platsa där. Vi säger att det skulle hända då. En ganska ond åtminstone. VILKEN bild ska publiceras? Jag vet inte om jag vill lämna det uppdraget åt min familj. Vi vet ju (inte) alla hur det blev med min studentskylt.
JÄTTEGULLIG bild! Faktiskt. Men det enda jag kunde tänka på när jag såg min familj komma gåendes med den var: 3 minuter efter den där bilden togs baja jag ner mig.

Så min fundering är då om det går att kladda ner i ens testamente? "Om jag skulle dö en ganska plötsligt, obehaglig, brutal och oväntad död. Var god publicera detta (*snygg bild*) foto vid eventuell mediauppståndelse"

Jag tänker en ganska schysst utekvällsbild från mina nyligen taggade på fejan.

ABSOLUT inget porträttfoto från skolan, då är jag körd. Speciellt skolfotot från åttan när jag hade en tribaltröja med flames på. Då lämnar jag ingenting kvar åt denna värld. Inget avtryck. Då kommer Sverige för alltid leva i villfarelsen att jag var en raggarbrud som såg epa som helgnöje. Om det är mitt öde vill jag hellre somna in bortglömd på ett ålderdomshem tack.

Annars funkar den här ganska okej:

I min dödsannons ska det stå:

"Minnesstunden kommer hållas privat.

Endast med facebookinbjudan.

För visat stöd skriv på wallen,

eller bilda en grupp"

kids with ciggs, som man ju så ofta brukar säga.

2012-01-04T08:46:00.000-08:00

Min dag i bilder 1

2012-01-04T02:47:00.001-08:00

Det är ett mysterium vad exakt det var som orsakade denna så att säga inre blödning. Idag är det i alla fall mer gult än blått:

I mina anteckningar, 136 dagar sen

2012-01-03T11:08:00.001-08:00

Inatt drömde jag att jag blev skjuten i huvudet
Jag var förföljd
Hade gjort något fruktansvärt
Hjälpt till att släppa bomber
Och jag stod i ett radhusområde
Såg dem i ögonvrån
Visste att det var dags

Så jag ropade till en familj som gick förbi "jag ska bli avrättad nu. Jag ville bara säga det till någon."
Sen hörde jag skottet
Det gick rakt in i huvudet
Jag kände det

Sen asfalten.
Och jag låg där
Det sista jag såg var hundens tassar

Dö som den jag är
Och vakna till den jag ska bli

2012-01-01T05:03:00.001-08:00

Peter: vill du kolla vilken tid ivanhoe börjar?

*jag skummar igenom tablån*: jag hittar det inte, står bara typ nyårskonsert i Wien

Peter: VA?! ingen ivanhoe?! Vad är nyårskonserten i Wien då?

Jag: ja en vild gissning är att det är en nyårskonsert. Från Wien.

Nedan gårdagens bästa bild: Peter sover mysigt och avslappnat i mitt knä. Anders är glad.

Om kärlek

2011-12-31T02:57:00.001-08:00

Man tar sig egentligen an en omöjlig uppgift när man säger att man ska skriva om kärlek. Kärlek är så mycket mer än vad vi oftast tror. Och kärlek är så mycket mer än att vara kär. Och detta låter verkligen som en äcklig klyscha men: kärleken är oförutsägbar, på mer än ett sätt. och det tycker jag den bör vara.

Till exempel vet jag vänner och bekanta till mig som ständigt letar efter den perfekta partnern. Som skriver listor med positiva egenskaper deras framtida bättre hälft ska ha för att passa in i deras perfekta mallar på hur den perfekta livskamraten ser ut. Lika många listor skrivs om det negativa, hur han inte får lämna sura disktrasor på köksbordet eller vilka affärer hon helst ska köpa sina kläder i. Han eller hon måste vara rökfri, han eller hon får absolut inte vara nykterist då jag festar varje helg.

Och så wops, träffar man honom. Han som röker och köper sina kläder på maxi stormarknad.

Eller hon, hon som hellre sitter hemma en fredagskväll framför så ska det låta med pyjamasbyxor och en kopp te, än super med dig.

Och du blir dödskär.
Tänker att det måste vara ett skämt. Tänker att det är så jävla ologiskt. Att du skulle ju träffa någon som var raka motsatsen till den här personen. Att inte kan det väl stämma att du lagt ner all denna tid på att planera ditt nästa förhållande och skriva listor, lägga till nya punkter - HELT I ONÖDAN?

Japp.
Det stämmer. Alltid i onödan. Och alltid är det dömt att gå käpprätt åt skogen. Jag var sån tidigare med. Skrev förvisso inga listor på vita papper men jag höll dem fullt synliga i mitt huvud. Det var så fint tyckte jag, att de jag träffade oftast levde upp till mina föreställningar om dem. Att de var innehavare av dessa egenskaper jag uppskattade.

Efter en tid blev jag alltid besviken, tröttnade, fattade inte varför jag hellre ville sitta hemma framför datorn eller varför jag inte la ner någon energi på att höra av mig. Alltid kände jag mig lika bitter när det tog slut. Nu skulle jag knappt vilja kalla det för några uppbrott. För att avsluta något måste man ha påbörjat det. Det gjorde jag knappt. Det såg fint ut att gå bredvid någon, så jag gjorde det. Fysiskt alltså. Mentalt satt jag kanske hemma vid datorn. Funderade på vad jag skulle äta till frukost medan vi hade sex.

Och detta var ett återkommande mönster. Tills jag insåg att jag under dessa förhållanden ljugit, inte bara för andra, men mest av allt för mig själv.
Eftersom jag hade en sådan klar bild utav "vad jag ville ha", kunde jag i princip ta vem som helst och projicera den på. Och det är klart det såg ut att stämma varje gång de första tre månaderna, innan han började visa vem han egentligen var. Då insåg jag att det inte stämde överens med min verklighet, den perfekta.

Då sa jag hejdå. Bye bye, arrivederci.

Det var när jag insåg detta som jag insåg att det på riktigt måste finnas förhållanden som baseras på glädje. Att det finns människor som kan älska varandra trots "fel och brister". Att det hela kanske berodde på att de slutat skjuta prick mot varann. Att det är sant som det sägs "det är när du slutar leta det händer". Jag tror på det. Starkt. Eftersom du, när du inte heller letar, kan ha satt upp något specifikt mål. Du har inga förväntningar. Du är, om inte ett blankt blad, fan så mycket mer mottaglig. Och du ser människan på andra sidan bordet lite tydligare. Inte för att du tagit på dig ett par glasögon utan för att du har tagit av dig ett par andra.

Och stampar nu på dom, hårt, mot varm svart asfalt.

Det är först när vi slutar tro att vi måste ha kärlek som vi kan uppleva det på riktigt tänker jag.

Jag vill inte påstå att jag slutade leta. Det känns så lindrigt. Jag hade snarare inte börjat. Jag var övertygad om att jag aldrig igen skulle vilja träffa någon. Att jag vägrade gå igenom smärtan som kommer med ett stort svek eller ett jobbigt avslut. Och avsked. Jag orkade inte träffa någon som skulle behöva betyda så mycket. Jag kände att jag skulle gå under inuti om det skulle hända igen. Och bara den grejen. Att släppa en annan människa så nära inpå livet. Jag var, lite vitsigt sagt: LIVRÄDD.

Men så kom det där wopset även för mig. Så otroligt mycket tidigare än planerat. En onsdagskväll när jag sett fram emot att ligga hemma framför en film och tycka synd om mig själv ringer Madeleine och tvingar in mig till stan.
Så mycket för den självömkan.

Och jag träffar honom när jag ska köpa mer öl. Och tjötar antagligen hål i huvudet på honom. (även om han förnekat detta efteråt)

Och jag har inga planer. Inga kartor. Och vi börjar ses. Och jag har fortfarande inga förväntningar eller ens tankar om något mer.

Så kom det där wopset. En morgon när jag vaknar lite tidigare än honom. Och jag tittar på hans sömndruckna ansikte och tänker att hans skägg är lite som årsringarna i ett träd. Att saker och ting syns där.

Och jag inser att jag släppt honom inte bara inpå livet utan in under skinnet. Att det känns i hela kroppen när han tar i mig. Att hans varma händer gjutit sig fast mot mina iskalla ben. Att det inte går att bara släppa nu för det skulle göra ont. Brännas. Lämna tydliga sår.

Och för sånt finns inga regler. Inga listor heller för den delen.

2011-12-30T05:55:00.001-08:00

Att se Hannas ansiktsuttryck när man blir inklämd mellan fem barnfamiljer på tåget är fantastiskt. Det går omöjligt att beskriva, än mindre fånga på bild. Vi har bara åkt i fem minuter, Hanna är redan tömd på liv:

"nu vet jag varför det finns första klass"

"jag lovar att minst en unge kommer kräkas under resan"

"kan vi inte be tågvärden ropa ut att babyproffsen i Bålsta har 70 % rea"

2011-12-29T14:31:00.001-08:00

Att vara på casino innebär endast ton av overklighetskänslor. Äcklet när man inser att det bara handlar om pengar. Att människor sitter i tiotusen timmar utan fönster eller klocka. Jag tror många av dem skulle behöva en kram och lite kärlek. På riktigt.

Men ändå känslan av att vara med i en gangsterrulle. Sjukt töntigt. Jag gillar det och avskyr det på samma gång. Två sidor i mig som möts.

mensfläcken

2011-12-28T09:37:00.000-08:00

Trots att jag skrivit mycket här om gamla stalkerfasoner och besattheter som inte varit besvarade så har jag faktiskt, sen jag kom ur den tidiga tonåren, alltid haft hyfsat tur vad gäller att träffa nytt folk och bygga ömsesidiga relationer. Jag vill kalla det rejäl tur ibland.

Jag har dock börjat fundera på om det är just därför det så ofta resulterar i att jag har otur i andra saker. Finns det något slags karmakonto? Någon jävla regel som bestämmer att eftersom jag har turen att ha fina vänner är det OK att jag fastnar i pakethållaren med byxan och druttar på ändan framför en hel buss? (har hänt)

Jag tror det.

I dag, efter att ha gått tiotusen steg, in och ut i affärer, med svetten rinnandes längs med låren och droppandes från hakan, hittade jag tillslut en jättefin kjol att bära på nyår. Nöjd var jag när jag satte mig på bussen hem. "Den blir perfekt" tänkte jag.

Så upptäcker jag det här nyss:

DET ÄR FÖR FAN NÅGON SOM MENSAT NER DEN

Antagligen någon pubertal snorunge. Och det blodet har smekt mig mot benen..

Någon annans slemmiga ägg rakt ut ur skötet och rakt på den fina kjolen.

God jävla fortsättning

2011-12-27T23:24:00.001-08:00

Jag pratar om mitt hår eftersom jag somnade med det nyduschat. Det blir liksom lite alien vs predator-känsla av det hela.

Så tittar jag sedan mot Peter som ligger som ett gulligt litet troll inlindad i lakanen och säger "och ditt hår, ditt hår ser ut som en liten stubbe med mossa"

Jag måste vara den bästa av flickvänner.

2011-12-27T06:14:00.001-08:00

Jag är så jäkla glad över att vara vaken. Riktigt djup sömn ger mig alltid lika djupt ångestladdade drömmar.

Jag drömde i natt att jag vid två tillfällen träffade en och samma vän till Peter. Vid båda dessa tillfällen bar jag schyssta kläder, men varje gång jag tittade ner på fötterna hade jag joggingskor på mig.

Ni vet sånna man ser allt för många av på stan. På människor som inte är i närheten av att gå ut och springa.

Det är tamejfan det fulaste som finns.
Vilken mardröm.

Argument som "men det är bra för fötterna" eller "vem bryr sig" välkomnas ej.

Jag bryr mig. Och jag stör mig.

2011-12-26T11:41:00.001-08:00

Vi firar jul idag hos en av mina systrar. Jag får så himla fina grejer. Det är lite jobbigt nästan. Lite "SÅHÄR snäll har jag inte varit iår"

Men jag ligger lågt.
Och nyss, nyss brast det när det inuti ett paket låg en bok jag drömt om att smeka och lukta i..

..Min syster är dum i huvudet. Hon har köpt Mark Rydens "the snow yak show"

Jag grät. Och grät och grät.

Sen fick jag lite dåligt samvete gentemot alla andra och reaktionerna på deras paket. Men de var fantastiska de med. Även om jag var lite mer återhållsam..

2011-12-25T13:40:00.001-08:00

Folk som inte kan sitta still med benen när de sitter ner, finns det något mer stressande eller enerverande?

Vill gå fram och amputera den jäveln som sitter mitt emot mig på kino

2011-12-24T10:12:00.001-08:00

Snart. Alldeles strax är min arbetsdag slut. Från 06.45 till 19.45. Jag lever inte.

Så har jag tvingat mig själv att krysta iväg hur många GOD JULsms som helst. Det är sånt folk gör en dag som denna. För att knappt få några tillbaka. Tack. Då har jag alltså gjort det helt i onödan.

Därför blir jag så himla glad när man har vänner som förstår ens behov och gestaltar dem med värdighet. Som i detta mms jag precis fick utav David

om att vara naken

2011-12-23T14:22:00.000-08:00

Det har varit känslomässigt påfrestande dagar dessa här innan dopparedan. I går blev det extra mycket som svall upp inombords då jag fick kramat Carolin och kände hur mycket jag hade saknat henne. Och saknar. Samtidigt blev ingen lyckligare än jag av att höra att hon trivs så bra i London. Att det är hemma för henne där. Det såg jag på henne när hon talade om det. Hon tog ett rejält kliv rakt ut i ett nytt liv och det var knappt något val längre, hon var tvungen. Och hon har vunnit så mycket på det. Det förtjänar hon.

Och förut, förut lipade jag till ett program om en späckhuggare. Jag skyller på julen. Det har jag hört att man får göra om ungefär allt. Om man till exempel glömmer hämta upp ungarna hos barnvakten är det julstressens fel. Då tycker jag att man kan göra det hela lite mer regelrätt och säga att det är jesus fel. Och guds. Det skulle jag lära mina barn.

Jag har inte känt någon vidare julstämning alls i år faktiskt. Och det gör lite ont. Som en påminnelse om att femåringen i mig inte är lika stor längre. Att det sker en förändring. Och att förändringen är jag. Samtidigt är det med ro det onda kommer. Lite som det där klivet Carolin tagit. Det är oundvikligt och inget annat alternativ finns än att välkomna den, vänta med spänning och en nyfikenhet på det som komma skall.

Jultomten kan jag aldrig minnas att jag trodde på, eftersom jag aldrig minns när jag slutade tro. Det känns som det avgörande. Man minns stunder när ens världsbild knuffades åt ett helt annat håll. Och jag tror inte längre på klappar. Jag tror på att få vara med de människor som betyder mest och som jag älskar. Och jag tror på självdistans. På humor. På den läkande kraft som ligger i skrattet mellan oss människor. Jag tror på att lägga alla regler och borden på hyllan för ett tag. Jag tror på att vi alla känner oss ensammast på jorden ibland men på att vi aldrig riktigt är det. På att det är där vi kan mötas. Men endast om vi slutar censurera oss själva. Endast om vi kan titta på varandras stubbiga ben eller smutsiga underkläder ibland och istället för att känna oss äcklade känna oss jävligt lyckligt lottade över att vi inte är de enda.

Att det finns andra som också glömmer ta deo innan jobbet. Som också sitter i lunchrummet och luktar gammal köttfärs.

Att vi är kött och blod och tårar och så oändligt mycket mer än vi vill veta av. Ändå förnekar vi våran människa.

Vi tror att det aldrig händer någon annan, även om det innerst inne verkar fullkomligt logiskt att det skulle göra det. Och det är klart att vi tror. Så länge ingen talar om det. Så länge alla skäms i det tysta.
Skäms över sin människa. Jag gav ett löfte till mig själv när sommaren tog slut och Augusti vid och det var att sluta leva i censur. Att dra ner dragkedjan på min skinnlappdräkt där jag sytt ihop egenskaper samhället beundrar eller strävar efter. Egenskaper som faktiskt inte alltid speglade det jag eftersträvade. Fortfarande eftersträvar.

Och det är svårt. Det är svårt som fan. Ofta drar man på sig den igen i situationer det är för jobbigt att stå naken inför ett ansikte. Naken på riktigt. I stunder då man inser vad som är på väg att ske. Att man är på väg att bli något för någon, att någon är på väg att krypa in under huden på en. Och man är rädd. Rädd för vad andra ska tycka eller hur allting ska sluta. Rädd för att känna saker på riktigt som kan göra ont sen. Rädd för att om jag visar att jag egentligen är en sån som inte går upp klockan sju och bakar dinkelbröd till frukost är jag ett misslyckande.

Det är därför jag tror på humor. Inte för att det är en genväg bort från verkligheten eller smärtan som folk verkar tro ibland. Eller att det är motsatsen till allvar, att det ena skulle ta ut det andra. I mina ögon är humor något utav det allvarligaste som finns. Kanske för att vi, bra som dåliga dagar, alltid kan mötas där. Att det öppnas upp någon liten glipa som, om den inte alltid för oss närmare vårt eget jag, för oss närmare varandra.

Att den största trösten ibland kan vara den minst pollerade kommentaren.

Att det är okej att vara tjej och inte bajsa glitter.

2011-12-23T07:21:00.001-08:00

Jag har inte dött. Jag lever än. Åtminstone min kropp. Mentalt är jag slutkörd.

Nu har jag i alla fall fyllt på med lite energi. Jag och Maja har precis ätit indiskt. Det bästa med "Goa kitchen" är planschen på toaletten. Jag vill tänka att det är någon kusin som förstorat upp ett förlovningsfoto och skickat på posten. Antagligen Shahrukh.

Vackert.

2011-12-23T00:13:00.001-08:00

Den känns i hela kroppen. Julstressen. Nu har jag legat vaken sedan Peter åkte till jobbet och kan inte somna om. All ro till att få den minsta sömn är bortdriven, nerpackad i en satans bananlåda. Det enda som ryms i min skalle är det faktum att jag om bara några timmar måste trängas med alla kranskommuns- och sista minutenmänniskor. Hur jag ska behöva känna att det är ett krig det här. Att efter varje köp ett vunnet slag. När det i verkligheten är ett enda stort nederlag. Människor gör mig förbannad. Speciellt många på liten yta. Många på liten yta med BRkassar och dunjackor. Människor som tror att det är ok att stå i kön på Åhléns och käka korv med bröd.

Det största nederlaget idag är nog jag själv ändå. Jag börjar nog redan bli för gammal för dessa dagars alkoholkonsumtion. Blev livrädd att jag skrivit något slags fylleinlägg här igår. Vågade knappt gå in och titta.

Till min glädje var det endast ett hyllningsinlägg till alla fina människor jag träffa igår. I någon slags känslostorm grät jag hela vägen på spårvagnen och från och till ända tills jag somnade.

"Carro är så jävla bra och nu tar det så lång tid innan vi får ses igen..."
Något sånt var det.

Är glad att jag inte gjorde som förra veckan istället. Och slängde iväg ett gött mail till ett band som söker medlemmar.

Jag försöker nu finna lite "julefrid" i tanken på att alla svettiga människor jag ska knö med idag nog bävar inför att knö med mig med.

Jag är ju fan precis som alla andra. Är
också bonne som ska hitta sista minutenklapparna.

Men käka korv med bröd i Åhlénskön skulle jag aldrig göra.

Det är väl där vi skiljer oss, kranskommunsmänniskorna och jag.

Vill jag tro.

2011-12-22T15:05:00.001-08:00

Just nu är jag så sentimental att jag knappt kan formulera mig. De stunder då man verkligen inser vikten av att ha fantastiskt fina vänner. De stunder då man inser att vad som än händer finns det människor i ens liv som aldrig dömer en och som alltid kommer finnas vid ens sida. De stunder borde man värdera högre än vad man gör ibland.

Så jag vill bara säga tack för ikväll. Ni är underbara.

2011-12-21T11:41:00.001-08:00

Jag vet inte vad en rolig onsdagskväll innehåller för er del men vi kan konsten att ha kul utan att det kostar pengar:

2011-12-20T07:21:00.001-08:00

Jag har ett osunt förhållande till att åka kollektivt. Det känns ibland som om det är det mina dagar består av oavsett om jag är ledig eller jobbar.

Och nyss fick jag en sådan jäkla impuls va! Istället för att gå av vid min hållplats fortsätter jag istället mot Stenungsund för att där ta bussen tillbaka till Kungälv. Varför? För att jag tycker det är så gött att lyssna på musik när jag åker buss. Det är så effektfullt.

Det värsta av allt är att jag kände mig så förbannat äventyrlig när alla gick förbi mig i gången vid min hållplats. Typ "HA! själv är man ju en såndär globetrotter som inte är rädd för att göra lite crazy spontana saker!"

Och känslan av att inte veta vart resan bär.. Eller vad nästa stopp är...

Frida. Snälla. Bussen tar dig till stenungsund

Vi ser på no country for old men

2011-12-20T06:57:00.001-08:00

Peter: ahh! Jag vill ha en panelbil! Det är väl bara jag och Mikael av de jag känner som tycker det är snyggt..

Jag: jag gillar det med!!

Peter: ÅHH Frida du är så bra!

Det där med att det är det lilla som räknas. Han är så fin den där skäggiga mannen.

Tonight tonight

2011-12-19T10:40:00.000-08:00

Man blir så glad när man upptäcker nya saker med grejer man sett eller hört tusen gånger.
Min kärlek till tonight tonight-videon med smashing pumpkins har till exempel höjts till helt nya nyvåer när jag nyss fick reda på hur man gjorde en förbannad måne år 1996:

för att slutligen bli:

Måste ändå vara svårt att känna äkta vrede när man står framför kameran med någon slags sötsliskig äpplepaj i hela facet.

2011-12-19T04:51:00.001-08:00

Eftersom jag är en sån genuint snäll människa tänker jag denna förmiddag dela med mig av en bild à la dagens outfit. Kanske får det någon där ute att känna sig tacksam över sitt liv.

Eller så brinner ni av avundsjuka.
Personligen tror jag på alternativ nummer 2.

Jag sitter och tittar på böda camping. I dessa här:

2011-12-17T23:59:00.001-08:00

Det är inte sant.

Ni vet damen jag fick till gråt på grund av mina tatueringar igår?

Nyss fastna jag i sladden till hennes golvlampa och rev ner kanske den finaste ägodelen hon har. En stor porslinshund med handgjorda detaljer.
Den gick i några delar..

Nu gråter hon igen.
Och jag, jag är hatad. Det är nu ett faktum.

2011-12-17T21:24:00.001-08:00

I går lyckades jag förnedra mig själv så till den grad att jag senare på kvällen kände att allt annat var petitesser. (historia kommer någon annan dag)
Så när vi gjorde klappleken hos Lisa hade jag för längesedan gett upp den fina ytan.

Det bara föll sig naturligt att jag skulle bli fettot som roffa åt sig allt som gick att äta. När tiden var ute satt jag med ett berg av godsaker. Bland annat en påse med mariokartgodis. Jag behövde inte ens fajtas för den. Nervöst satt jag och vänta på att någon skulle ta den från mig.

Självklart gjorde ingen det.
Vi är 20 år.
Då brukar man oftast vilja ha andra saker. Som klädvårdsrullar och prydnadshjärtan. Inte jag.

Som om jag inte redan var bitter nog över att behöva ställa klockan på 05.15 idag kläcker Peter ur sig "synd att du jobbar, annars hade vi kunnat äta lyxfrukost på ett ställe i linné. Jag har
Presentkort där"

Jag föreställer mig världens längsta buffébord, nybryggt kaffe och färskpressad juice.

Men vad är väl en bal på slottet?

Jag har ju trots allt skumtomtar, nappar, choklad, smörkola och mariogodis i min väska.

Ett år i en iPhone

2011-12-17T04:56:00.000-08:00

I januari började jag läsa Modern historia på nordiska folkhögskolan.

Det bästa med kursen var utsikten efter att ha tagit sig upp för helvetesbacken.

Det säger väl ganska mycket om vaför jag hoppa av.

Vi var tvungna att sälja Agust. Jag kunde inte vara hemma den dagen utan gick ut och söp mig under ungefär alla bord i hela stan. Det var en jättebra idé tänkte jag. Det var inte alls så att jag vaknade med tredubbel ångest dagen efter.

Jag hittade ett par ascoola solbrillor i jackfickan.

Eftersom jag tycker det är så jävla fult när folk missbrukar solglasögon och bär det när det inte ens är någon sol ute så gick jag runt med dessa hela kvällen. Bara som ett rent statement.

Mor och far skrev en arg lapp

Hade kattabstinens och tog varje chans till lite missegos.

Alla som sett den här bilden har reagerat likadant: "MEN NEEJ STACKARN!"

Hela tiden har jag blivit lika förnärmad och tänkt "vadå stackarn han fick ju gosa med mig"

Det slog mig ganska lång tid efteråt att alla trodde den var död och inte en enda gång hade jag reflekterat över att det såg ut så. Ganska vacker inställning man har ändå, gentemot liv och död.

Tanja glömde sina nycklar.

Vi satt utanför ytterdörren i ösregn i över 50 minuter.

Efter dessa 50 minuter kände Tanja på handtaget.

Den var inte låst.

Det satt uppe bästa reklamen på spårvagnen

Juni kom och Tanja lämnade oss för Norge. Det var ledsamt.

Den här dagen var dock en väldigt fin sådan.

Tills jag var tvungen att skaka hand med en kille som precis skakat av kiss från hans penis.

Det fick jag reda på.

Tack. Jag hade faktiskt hellre levt i ovisshet känner jag.

Lisa och jag fotade våra ben.

Mitt är det som gör ont att titta på.

Vi firade midsommar hos Carro i majorna och vrålade med i gamla boybandlåtar.

Minns att jag vid flera tillfällen blev uppriktigt sur när någon bytte mitt i en låt.

Där stod ju jag, brinnande engagerad i vardagsrummet och sjöng med för fulla muggar.

SÅ BYTER NÅGON PRECIS NÄR JAG ÄR PÅ G

David var 70talsfin och jag var insnöad på brooklyn lager

Så kom ju juli. Helvetesmånaden. Antagligen den värsta i hela mitt liv.

Den inleddes med att jag hade magsjuka i över en vecka och fortsatte sedan utför med besök till akuten, relationer som gick åt skogen, en farmor som opererades. Allting hände på en och samma gång.

Det bästa med att ha en sådan period var att ingenting förvånade eller chockade mig längre.

Jag var helt avtrubbad.

Om mamma en morgon hade satt sig mitt emot mig i köket och berättat att jag var adopterad hade jag liksom inte reagerat.

I augusti var Cajsa strandturk

Under way out west umgicks jag med fina människor,

festade med WU LYF och vaknade på ett tak kl 5 på lördagsmorgonen.

Fortfarande ingen aning om vad jag gjorde där.

Madde och jag dansade på kino efter stängning och drack gratis sprit tills klockan var 6 på morgonen.

En extra bra kväll eftersom det var den här kvällen jag träffade Peter för första gången.

Tog tåget till Stockholm och David.

Den mesta av tiden spenderades i det här fönstret.

Plattade hår

Träffade finaste Annican.

Vi har så mycket gemensamt.

Annica har till exempel också kissat ner sig i sängen bredvid en kille.

Dekorerade mina fingrar.

Det var även i Stockholm som jag insåg att jag redan tyckte om Peter så himla mycket.

Det var pirrigt. Och jag var frustrerad och irriterad eftersom jag lovat mig själv att inte bli intresserad av eller kär i någon. Men så blir det ju aldrig som man tänkt sig heller livet.

Så jag tittade på bilder som denna från och till i hela dagar när jag var utan honom.

Nej jag var inte alls intresserad..

Hanna tröttnade på grannkärringarnas arga lappar och valde att skriva ett väldigt moget svar

Så var vi en sväng i rymden

Min kusin fick en liten Ludvig och Hanna förstår inte stundens allvar utan pajar hela fotot

Här frågar hon mig om hon håller rätt

Jag svarar att barn nog är hennes kall och att hon ser fullkomligt avslappnad ut

Vi gick igenom mormor och morfars lådor och fann den här.

Min favorit är nog mamma. Papegojan. Huvudet passar skrämmande bra.

Man kan nästan inte tro att detta är datagjort.

Jag är råttan.

Vi åkte spårvagn och upptäckte att vi var ett matchande par.

Olagligt töntigt.

Musikens hus och poetry slam

Vi passade Tintin

Hittade schyssta glajjor

Till halloween blev vi tvillingar

Och gick på helt vanlig fest

Träffade helt vanlig hattmakare

Sen kom David till Göteborg i några dagar och vi fika och promenera bland löven sådär äckligt klyschigt

Drack Rasputin med finaste Ninisen

I november fyllde Helena 20 och vi samtalade på dass och drack alkohol samtidigt.

Som vi alltid gjort (även nyktra)

Det är liksom inget konstigt med det, Helena klampar in när man sitter där och drar fram något typ av skötbord och lassar av allt på. Inget ovanligt alls.

En viss herr hare hamnade på min arm

och sist men inte minst:

Madeleines mormors hund skäms ögonen ur sig.

2011-12-16T23:58:00.001-08:00

Den jag blir mest trött av att höra prata på jobbet är mig själv. På en timma har jag nog sagt meningen "herregud! imorgon är det redan fjärde advent! Så fort det har gått, nyss var det ju sommar!" säkert sju gånger. Det är så tacksamt. För absolut alla andra utom mig själv. Det tär på självkänslan. Jag ser det som en film i huvudet samtidigt, att någon sitter och klipper ihop alla scener. Varje scen ett nytt rum men samma ansiktsuttryck varje gång jag repeterar mig själv. Man kan ju tro att det är jag som är dement.

Och nyss bröt helvetet loss. En dam som helt plötsligt la märke till min lilla hare på armen. Det såg ut som hon skulle börja gråta. Man riktigt såg hur hon tyckte synd om mig "stackars lilla flicka, hon är förstörd". Vilken diskussion det blev. Nu har jag knappt energi kvar.

Hedanefter tänker jag att jag ska komma med en rejäl snyfthistoria. Av ren bekvämlighet. Berätta något om en lillebror jag haft som blev överkörd av ett rattfyllo när han var 7 och att han älskade harar och kaniner (speciellt i hatt). Att jag har tatueringen för att hedra honom.

Gråt bäst som gråter sist säger jag bara då.

Dagens

2011-12-15T07:50:00.001-08:00

Nina tatuerade sig i måndags. När allt är klart och ifyllt kommer den se fantastisk ut. Men historien bakom den flintskalliga damen måste ändå vara bäst:

Tatueraren ville hinna dricka öl och gå på quizkväll. Så han skippade det sista av håret.

Proffsigt tycker jag.

Hur man förstör en perfekt förmiddag

2011-12-14T04:03:00.001-08:00

Sitter med en god kopp te framför musikhjälpen. Jag tillhör inte den skaran som pallar stå utanför glasburen IRL och frysa.

Så mysigt har vi haft det, min kopp och jag. Stillsamt lyssnat på Plura och hans gitarr. Liksom hånskrattat åt alla som står ute i bakgrunden.

Tills nu. Någon önskade "forever Young".

Jag kan inte höra den låten utan att gå sönder inuti. Den påminner mig varje gång om det jag är så bra på att förneka: att jag en dag också ska dö.

Jag försöker dämpa min dödsångest med tanken att "några flickor nu får chansen att gå i skolan för pengen någon betalat för att få låten spelad".

Det funkar inte alls.

2011-12-13T10:34:00.001-08:00

Det är knökfullt på bussen. Folk nästan står som på varandra.

Ändå har ingen satt sig bredvid mig. jag är både lättad och orolig på samma gång. Mest orolig.

Vad är det för fel på mig?

2011-12-13T09:21:00.000-08:00

Jag vet att det är fruktansvärt ute med cambilder. Men är man tvungen så är man.

Dessa coola accessoarer fick jag av min syster i studentpresent.

Syftet med dem var att jag skulle få gå runt och känna mig som Lady Gaga.

Fin tanke. Det är tanken som räknas sägs det. Det får rädda mig.

För dessvärre ser jag ju inte det minsta ut som miss Gaga i dessa.

Inte ens som en dålig kopia.

Jag får lite samma känsla som när man ser 14 åriga tjejer gå med fake LV-väskor till foppatofflor.

Det är inte riktigt Paris Hilton.

Det stora diademet ser mer ut som en XXL-binda och glasögonen på mig blir endast Willy Wonka.

Jag har aldrig visat mig såhär i dagsljus.

Hela min släkt fick pröva detta. Jag har enskilda porträtt på alla.

Min favorit är morbror Pers bild. Han trivs som fisken i vattnet.

MEN IDAG.

Idag fick jag ett glädjande besked.

Min kusin och hennes sambo ska gifta sig i sommar.

I det fina lilla kapellet som ligger på vår sommarö.

I inbjudan stod det klart och tydligt att man ska klä sig i "det man känner sig fin och bekväm i"

Jag tänker att jag ska utsätta mig själv för ett experiment.

Vi kan kalla det socialt självmord.

Komma i snäckskalsklänning för maximal västkustkänsla.

Och detta då.

Sitta bänkad längst fram vid altaret fullkomligt seriös.

Inte röra en min när någon ifrågasätter mitt val.

om besatthet

2011-12-12T18:22:00.000-08:00

När jag var elva år var jag kär i Ron i Harry Potter. Tokkär. Jag skrev ett fyra sidor långt kärleksbrev på absolut pinsamt dålig engelska och skickade till hans fan club. Längst bak vet jag att jag skrev med stora röda bokstäver "RUPERT GRINT (hjärta) FRIDA BLOM". Ett halvår senare fick jag ett dataskrivet svar med ett signerat foto till. Jag var lyckligast i världen. Att det antagligen var samma svar och fotografi som alla andra på hela jordklotet fick spelade ingen roll. (Eller ja, det spelar ingen roll nu när jag är gammal nog att fatta det)

Jag blev alltid kär i töntarna när jag var liten. I femte klass var det Carl som var ett år yngre än mig. Ett brott var det då. Att tycka om någon som var SÅ LITEN när man själv var SÅ STOR. Ett fruktansvärt minne är dagen jag skrev en "fråga chans"-lapp till Carl. När jag klev in i bamba den förmiddagen riktades ALLA blickar mot mig (detta är ingen överdrift), det började viskas, pekas och hånflinas. Skrattas med.
Det visade sig att deras fröken hade läst lappen högt för hela klassen. Jävligt hyggligt drag av en vuxen kvinna måste jag säga.

Det var min död.
Efter det fick man undvika korridorerna. Ja, faktiskt det mesta som hade med skolan att göra. Så ni förstår ju hur svårt det var. Speciellt när man vägde aningen för mycket för sitt eget bästa och bar en knallorange knälång täckjacka. Det fanns inte mycket att ta till som kamoflage då.

Kanske var det mitt misslyckande hos det andra könet som gjorde att allting i slutändan blev kontraproduktivt. Om någon gav mig kalla handen förföljde jag och tjatade på dem tills de inte orkade längre och gav efter. Om man hade tur. Det var inte så jätteofta.

Så började sedan mitt livs största förälskelse när jag var 12. Min systers dåvarande man hade med sig en skiva med "något konstigt band som hette något med pumpor". Herregud. Ibland kan jag tänka att allting är Johans fel. Att jag än idag då inte hade brottats med alla känslor som väller upp inom mig när jag ser Billy Corgans skinande skalle uppenbara sig. Att han kunde ha lämnat skivan hemma den där dagen.

Siamese dream spelades på repeat i mitt rum och det var en sån kontrast till allt jag tidigare hört. Allt jag lyssnat på innan var ren skit i jämförelse. Jag var såld. Men visste ju ingenting om varken musik eller världen utanför Kungälv. Alltså visste jag inte att Smashing pumpkins redan hade splittrats när jag upptäckte dem.

Så vidgades mina vyer aningen när högstadietiden kom och man fick tillgång till spännande nya saker. Som internet. Den sorgen som sköljde över mig när jag fattade att jag aldrig skulle få se dem live. Att jag aldrig skulle få se Billy stå i silvrig kroppsstrumpa svettig och gormandes i strålkastarljuset framför mig. Och så fort han skulle få syn på mig skulle omedelbar kärlek uppstå och ingen annan skulle förstå men det skulle vara okej.

Alla kvällar jag låg i min säng och grät. Grät för att världen var så jävla orättvis. För att jag var 13 år och passionerat ÄLSKADE denna väldigt mycket äldre man. Det gick så långt att jag levde mer i min egna verklighet. En verklighet där han vilken dag som helst kunde kliva på bussen jag åkte. Jag vet att min puls gick upp bara jag tänkte den tanken. Helt otroligt att ingen vuxen i min närhet tänkte på att gå och diagnostisera mig.

Okej, man är 13 år.
Man tänker att det lägger sig med tiden.

Sommaren 2007 återförenades dem. Jag vet att jag var så lycklig att jag grät och euforisk sprang ut till pappa. Han fattade ingenting. Det är det värsta som finns. När den enda som finns tillgänglig att dela sin glädje med inte hajar. Det ger inte alls samma effekt. Jag råder er därför att alltid försöka läsa av sånna situationer innan. Blir endast backfire annars.

Den 1 mars 2008 skulle jag äntligen få se dem. Jag vet att jag började räkna ner dagarna ett halvår innan. Det var en hemsk väntan. Tänk er dan före dopparedan. Fast i sex månader. Ren tortyr. Jag såg om samma konsert på datorn varje kväll, fantiserade om setlisten, hur gitarrerna skulle låta och publiken skrika i "tonight tonight". Allting var så perfekt i mitt huvud. Och vi skulle titta på varandra medan han sträckte ut handen mot mig. Det är så fint med förväntningar. Synd bara att förväntningar endast finns till i ett enda syfte: att krossas. Att få oss att inse att verkligheten är grym. Rentav ond.

Natten innan låg jag klarvaken. Den enda som valt att följa med var min syster. Vi hade varit ute i sen tid med att fixa hotell så biljettpriserna till tåget var skyhöga. Vi valde då att åka buss istället.
Jätteskönt för plånboken. Plågsamt för resten av själen och kroppen. Med nervositet i magen som endast alla de som någon gång varit på väg mot att möta sin stora kärlek kan förstå. Hård och lös på samma gång.

Jag gick inte på toa en enda gång under hela 7timmars resan. Det gick bara inte. När vi kom fram var hela jag som ett enda stort utedass. Fylld till max. Men här fanns ingen tid att spilla inte. Vi var redan sena till incheckningen på hotellet. Jessica var på ruskigt dåligt humör, vädret var inte alls som jag planerat i mitt huvud. Det regnade och regnade. Gud kissade över Stockholm centrum.

Under spelningen var jag så lycklig att jag nu i efterhand knappt minns någonting. Jag var så i nuet att jag har minnesluckor på över timmar både innan och efter. Jag minns att när de spelade "stand inside your love" fick jag för mig att han pekade på mig under textraden "who wouldn't be the one you love". Jag antar att detta minnet är oerhört konstruerat. Allt för att passa i min film. Jag visste i alla fall då att det var det bästa jag varit med om.

Tre dagar senare föll allt isär och i tiotusen bitar.
Jag pratade med en bekant i telefon som berättade om en tjej han kände. Som fått komma backstage. Som fått sitta och dricka te mitt emot Billy och hans ådriga armar. Som fått hans telefonnummer. Som skulle träffa honom i tyskland under sommarturnén. Jag bröt ihop och kände mig som 13 igen.

Det är vackert hur man totalt ger sig hän åt något som från början är dömt att misslyckas. Och totalt hjärndött.

Ändå är det med värdighet jag talar om min besatthet nu.
Han är ju så satans snygg.

Facon

2011-12-12T09:33:00.001-08:00

Folk brukar fråga mig om jag saknar kött. Oftast hetsar dem fram det, menar på att jag ljuger om jag påstår annat. Sanningen är den att nej. Jag saknar ingenting som har med kött att göra. Det har aldrig känts som en uppoffring.

FÖRUTOM en enda sak. Bacon.

Det är sjukt. I över en månads tid har jag känt mig så nära bristningsgränsen att jag ibland varit nära till gråten. Jag har blivit förföljd. Det är bacon överallt. Bacon i vartenda kylskåp man öppnar, lukten som slår emot en när man öppnar ytterdörren. Som ett stort enda hån. För några veckor sedan var det till och med en man bredvid mig på bussen som åt det. VEM GÖR DET? Jag har tänkt på det som ett omen.

Det finns inga bra alternativ heller. Inga substitut. Bara sladdrig så kallad "veggiebacon" som har konsistensen från helvetet. Att suga svett från en gammal frottéhandduk känns mer lockande än att äta den. Dessutom är det nog saltare.

Så häromdan testade jag en ny. Det var inte överdrivet mycket att hurra för. Inte när man vet vad man saknar. Den var godast att äta fryst.

Jag älskar att äta fryst mat. När jag var liten och vi skulle åka och mata fåglarna i fontin brukade mamma alltid stoppa ner en fryst limpa. Som sedan skulle få tina lite. För att bli fågelmat. Den hann aldrig bli särskilt rumstempererad. Frida, fyra år stod med de stackars små tänderna och gnagde. Skalade av det yttersta lagret som sedan satte sig som tapetklister i gommen.

.. Men snart orkar jag inte mer. Snart ger hela jag efter. Den dagen tänker jag meddela er. Så alla moraltanter äntligen får stena mig till döds med sina ord "vi visste det! Inte var hon bättre än någon annan!"

Ett för övrigt skrattretande påstående.

2011-12-12T07:12:00.000-08:00

Peter tenderar att komma med de bästa av kommentarer. Som förut när vi stod och bläddrade i Per Morbergs senaste bok på akademibokhandeln.

"Jag gillar honom! Han tycker inte heller om garnering. Det är ju så onödigt"

några sidor senare: "mäh! Där har han ju garnering i alla fall!"

Det är så vackert att det är det lilla som avgör.
Själv tycker jag om Morberg för att han lyckas se sexig ut bredvid ett blodigt sönderskjutet rådjur.

Det är antagligen därför han föll för mig. Det krävs liksom inte så mycket för att imponera. Man skippar alltså bara persiljekvisten till middagen och får ligga sedan.

Det är ett skämt

2011-12-11T06:48:00.000-08:00

Kommer ni ihåg det här inlägget?

Nu har någon löpt amok i förrådet. Det står nu tamejfan trädgårdstomtar överallt. Det är inte friskt det här. Det är dålig arbetsmiljö. Hela gårdagen fick man sicksacka för att ta sig fram, för att inte välta tomtar och troll. Än mindre titta på dem.

Jag tänker att det här är tomtemor:

på speed.

2011-12-10T10:06:00.000-08:00

Häromdan berättade Maja om ett par hon känner (lite anonyma får de vara) som aldrig varit särskilt intresserade utav att skaffa barn.

Men.
För att bli riktigt säkra skaffade dem en fågel och kom överens om att om de inte klarade av att ta hand om en fågel skulle de inte klara av ett barn.

Alltså. Jag kan ha fel. Men redan där bör det väl ringa någon liten varningsklocka?
Om man jämför typ en kanariefågel med ett barn. Det är väl bevis nog. Håll er så långt bort från barn och födsel som möjligt för fan!

2011-12-10T05:43:00.001-08:00

Det är (förvånansvärt) ofta jag stöter på människor som berättar att de lagt sitt multitaskingliv på hyllan. Att de numer använder sin gamla Nokia istället för iPhone och som helt plötsligt från ingenstans får för sig att kasta ut tvn. Bara sådär. "Så får man ju så mycket mer kvalitétstid med familjen"

Jag blir lika provocerad varje gång. Det tycks dessutom alltid finnas ett kryphål. Nästan ALLA har valt att behålla datorn. "Den är ju bra att ha utifall att. För att betala räkningarna och så. Kanske smygtitta lite på tv4play när barnen gått och lagt sig"

Ett jädrans hyckleri, är vad det är.

Men idag. Idag har jag tänkt i andra banor hela dagen. Jag måste göra något. Inget gör mig mer stressad än att hela tiden sitta och uppdatera instagram, läsa meningslösa statusuppdateringar på Facebook, kolla bloggar, läsa nyheter, ladda ner senaste episoden av någon serie för att jag missat ett avsnitt. SAMTIDIGT som jag har på tvn. Det finns inga undantag, så är det jämt.

Jag brukar ha tvn på mute, bara för att jag tycker skenet "är så mysigt". Samtidigt som jag sitter vid datorn, har på musik och krampaktigt håller tag i min iPhone. Ibland surfar jag på datorn och telefonen samtidigt. Med våran världens sämsta uppkoppling.

Men hjälp, jag är rädd. Rädd för att bli en såndär livsnjutande myspystönt som hellre stickar än slötittar på något program om fetton som gråter för att de bara inte förstår hur de kunde vakna en dag och helt plötsligt inte kunna ta sig upp ur sängen (ja inte kan deras matvanor ha med saken att göra i alla fall. Antagligen dålig ämnesomsättning bara). Jag vill inte vara den med inte ens polyfoniska ringsignaler som påstår att "det enda man behöver en telefo till är att ringa". Jag vill inte vara den som tittar på när alla andra klickar kort och publicerar på bloggen. Jag vill göra som alla andra och fota nuet istället för att leva i det uppenbarligen.

Men jag är helt utmattad. Dränerad på energi. Min jävla smartphone är en drog och att jag skriver det här inlägget på min lunchrast säger ju allt.

Nu har jag visst ingen tid kvar att äta på.