Just nu är jag mest trött.
Trött på att folk TVUNGET måste välja sida i en debatt. Trött på att de nyanserade diskussionerna faller i glömska och det svartvita tar upp all tvtid, alla bloggar (hejhej), alla jävla forum som bjuder in till samtal.
Jag läser att någon är emot abort för det är det mest egoistiska beslut man kan fatta. Jag läser att "man får skylla sig själv om man struntat i att skydda sig, är man en idiot så är man". Jag läser att unga människor instämmer i kör i kommentarsfälten. Jag läser att någon skriver "det måste faktiskt finnas en gräns för var rättigheten till ens kropp går, vi är ju gjorda för att få barn"
Och jag vill traska in i springan här emellan och ställa frågorna:
Om vi nu ska mäta eller jämföra egoism, vore det då inte än mer egoistiskt att föda ett barn till hemskt dåliga förutsättningar?
Man kanske lider av en oerhörd psykisk eller fysisk ohälsa? Man kanske inte vet om man kommer ha kvar sitt jobb om en månad, en vecka, en dag? Man kanske står ensam i detta? Man kanske inte har föräldrar eller ens vänner som har möjlighet att stötta en med ekonomi eller annar trassel de dagar som behövs? Man kanske har tusen kärleksfulla anledningar till att behålla barnet men ett övervägande enormt hinder som förmodligen skulle vara till barnets nackdel hela dens uppväxt. Kanske är det inte så. Men eftersom ingen kan veta kan ingen heller ta sig rätten att tala om vad som är rätt eller fel.
Inte heller är alla som gjort abort någon (eller flera) gånger i sitt liv naiva känslokalla puckon som sjunger lovsånger och ropar hurra efteråt för att man "sluppit ett barn". För många är det ett fruktansvärt beslut att fatta som inte gör mindre ont bara för att embryot nu är borta.
För vissa är det inte alls så mentalt påfrestande eller kanske inte jobbigt över huvudtaget. Och det ska också få vara okej, mer än okej. Man känner det man känner och ska inte behöva varken försvara eller förklara detta. Ofta tänker jag att jag också hade velat höra till den gruppen. Hur skönt hade det inte varit att slippa vilja gråta när man ser en barnvagn på spårvagnen ibland.
"Men det skulle hon väl tänkt på innan hon blev gravid, hon får väl skylla sig själv som inte skyddade sig"
Men vi som tänkt på allt då? Vi som ätit våra piller på rätt tider, vi som tagit vår spruta eller bytt ut våra stavar och spiraler och fan hans moster. Vi då?
Vi finns också. Jag blev gravid trots det. Sån osis va.
Hur gör vi med oss?
Och vi som inte tänkt på allt men inte ska behöva sättas i giljotinen för det? Vi som bara är vanliga människor som faktiskt, utan att vara känslokalla naiva puckon, också ryckts med i stundens hetta.
Hur gör vi med oss?
"Det måste finnas en gräns för var rättigheten till ens kropp går"
Min gräns går här - att aldrig, aldrig bli en bakåtsträvare som pressar ungdomar eller unga vuxna eller vuxna till att avsäga sig den rätten, alltid kämpa för den.
Att kämpa för att sluta skuldbelägga de som dessutom redan skuldbelagt sig själva redan. Att förstå att det (otroligt nog), i de flesta fall, finns fler sidor av myntet än två.
Det är så lätt att stå med pekpinnen.
Sen sitter man där själv.
Och så är allt plötsligt inte så enkelt längre.
